fredag 4 januari 2013

Jack Reacher - Recension



















Efter 20 år i TV-branschen sadlade Jim Grant om till författare och passade på att byta namn till Lee Child. Hans första novell "Killing Floor" släpptes 1997 och året efter flyttade han till USA för att skriva på heltid. Samtliga av hans alster handlar om exmilitärpolisen Jack Reacher som driver omkring "off the grid" i USA och stöter på diverse problem som han löser handgripligen. En god vän tipsade mig om Lee Childs böcker för ett par år sedan så jag hoppade in på bok nummer tio "The Hard Way". Efter att ha läst ut den blixtsnabbt gick jag helt sonika in på närmaste bokhandel och köpte in de nio första böckerna. Jag är ett stort Jack Reacher-fan och har plöjt samtliga 17 böcker, nu senast "A Wanted Man", som släpptes nyligen.

Lee Child är aningen ojämn i sitt berättande och alla böcker skiftar i kvalitet men oavsett så är det alltid lika kul att gå i Jack Reachers fotspår. Oavsett om vissa böcker är lite sådär så har Child skapat en kultkaraktär i den litterära världen. En karaktär som naturligtvis skulle komma att hamna på film förr eller senare. När det blev klart att Tom Cruise skulle göra rollen i filmatiseringen av bok nummer 9, "One Shot" (en av de bättre!) så var det många som såg ut som frågetecken, mig inkluderad. I böckerna är Jack Reacher nämligen 1,96 meter lång och väger runt 100 kg. En rätt stor muskulös man med andra ord.

Tom Cruise är 1,70 lång och väger kanske 70 kg...

Jag var rätt skeptisk till valet men efter en stunds grubblande och efter att ha läst en intervju där Lee Child svarar på frågor kring valet av Tom Cruise så hade jag faktiskt inget emot valet av skådespelare. Att hitta en skådespelare med rätt fysiska egenskaper och som dessutom kan bära upp en film av den här kalibern är inte det lättaste. Den enda person jag kan komma på som passar in på Jack Reacher är Dwayne Johnson men Tom Cruise är naturligtvis ett betydligt större namn. I slutändan handlar det om intäkter och skall folk dras till biograferna så krävs det ett mer känt ansikte som, möjligen, kan inleda starten på ett lukrativt franchise. Att Cruise är kort och lätt spelar egentligen ingen roll eftersom Reacher handlar minst lika mycket om hjärna som muskler.

Filmen då?

Det är alltså boken "One Shot" som är förlagan till filmen och den handlar om en krypskytt som mördar fem personer i en park i Pittsburgh. Polisen griper en misstänkt man, James Barr, med förflutet som krypskytt i armén. Under förhören säger han ingenting utan skriver på en lapp "Get Jack Reacher". Reacher dyker upp och får kontakt med Barr's försvarsadvokat, som han sedan hjälper med utredningen av det påstådda vansinnesdådet som Barr står anklagad för. Är han skyldig eller oskyldig?

När jag såg filmen så tänkte jag hela tiden på en annan film med ett liknande tema, "Jagad". Jack Reacher påminner mycket om Harrison Fords klassiker från 1993 både i berättarstrukturen och det rent visuella. Naturligtvis en fördel och med Caleb Deschanel som filmfotograf är Jack Reacher en välgjord film rakt igenom. Inledningsscenen med krypskytten som låter kikarsiktet vandra mellan människor i parken är otäck och sätter igång filmen på ett spännande sätt.

Tom Cruise entré vägs inte riktigt upp av den bakgrund hans karaktär har. Som åskådare får vi reda på hans militära bakgrund och när väl Tompa dyker upp så motsvarar det inte riktigt förväntningarna, och då syftar jag inte på min tidigare diskussion kring Reachers fysik. Det känns mer som om Tom Cruise spelar sig själv men jag kan ha överseende med det. Han tonar dock ner sin tolkning av Reacher på ett bra sätt och låter orden spela en större roll än musklerna. Att Cruise kan slåss råder det dock ingen tvekan om och slagsmålsscenerna är råa och realistiska. Dock blir Reacher lite för mycket Superman ju längre filmen fortskrider.

Skurken som ligger i bakgrunden för historien spelas av ingen mindre än Werner Herzog. Cineaster, som inte nödvändigtvis känner till Lee Childs böcker, har nog sett fram emot att se honom på vita duken, likaså jag. Bestyckad med ett emaljöga och 100 % ondska så styr han och ställer. Tyvärr inte så mycket att vi ska förstå honom, hans motiv eller vad fan det är frågan om. Som filmskurk är han väldigt otydlig och hans agerande kan inte direkt placeras in högt på logikskalan. När det kommer till kritan så är själva grundhistorien rätt taffligt presenterad, vilket är tråkigt eftersom filmen är underhållande rakt igenom. Reacher gör sitt detektivarbete och historien tar olika vändningar men allt arbete och slit leder inte till den upplösning som man förväntar sig. Detta är filmen största svaghet.

Filmens absolut vassaste scen är en biljakt där Reacher kör en sjukt trimmad Mustang och jagar efter en Mercedes. Satan i helvete vilken ljudmix! Salongen mullrade som en enda stor V8 på full gas. Jag kände lukten av avgaser i näsborrarna. Kan mycket väl tänka mig en Oscarnominering för ljud endast tack vare den här scenen.

Birollerna görs av ett gediget lag av skådespelare. Kul att se den gamle räven Robert Duvall som ägare av en skjutbana som Reacher besöker. Joseph Sikora, som spelar James Barr, har en lång karriär inom TV, men jag tror att hans insats i Jack Reacher, om än kort, kan leda till större roller framöver.

Sammanfattning
Jack Reacher är en stabil start på ett möjligt franchise baserat på mycket underhållande böcker av Lee Child. Tom Cruise är lite för välpolerad och fräsch i sin tolkning av Reacher men det är smällar man får ta när böcker ska filmatiseras. Filmen är spännande rakt igenom men håller inte riktigt hela vägen, mest på grund av ett manus som slarvar bort filmens antagonist och att McQuarrie håller ett ojämnt tempo. En grym biljakt och ett par schysta slagsmål räddar dock bioupplevelsen en aning.

Betyget blir 3 av 5.


Titel: Jack Reacher
År: 2012
Regi: Christopher McQuarrie
I rollerna: Tom Cruise, Rosamund Pike, Richard Jenkins, David Oyelewo, Werner Herzog, Joseph Sikora

Läs vad andra tyckte om Jack Reacher:
Sydsvenskan, GP, Onyanserat, SvD, UNT, Toppraffel, JonasPH,


tisdag 1 januari 2013

Ny domän för bloggen



















Nu har DNS:erna pekats om och bloggen ligger numera på den egna domänen anotherbughunt.se. Tjohoo!