lördag 31 december 2011

Recension: Mission Impossible - Ghost Protocol (IMAX)

























Häromveckan var jag iväg på bio för första gången på månader och såg Mission Impossible: Ghost Protocol i IMAX-format. MI-serien är en smula ojämn men alltjämt fantastisk popcornunderhållning. Brian De Palma inledde 1996 och introducerade den klassiska agent-TV-serien för en ny publik. John Woo följde upp med Mission Impossible 2 ett par år senare och det var det årets största globala biosuccé. Sex år senare satte sig JJ Abrams i regissörsstolen och levererade Mission Impossible 3, den i mitt tycke bästa i serien, tätt följd av ettan.

Tom Cruise har naturligtvis stort inflytande över valet av regissör till de här filmerna och De Palma, John Woo, JJ Abrams är alla väldigt olika. Till den fjärde filmen hamnade valet på Brad Bird, som är mest känd för Pixarfilmerna The Incredibles och Ratatouille och den underskattade Iron Giant från 1999. Det här är hans första spelfilm så mycket ansvar lades på hans axlar innan MI:4-produktionen drogs igång. Tom Cruise stjärnstatus har dalat sedan han hoppade i soffan hos Oprah men hans filmer drar ändå in relativt mycket stålar. Att han är en fantastisk skådespelare råder inget tvivel om men jag tror att folk irriteras mer över hans agerande utanför filmens värld med scientologi och annat. Själv så bryr jag mig inte det minsta.

Handling
Ethan Hunt (Tom Cruise) sitter i fängelse i Moskva men fritas av ett IMF-team. Han och hans medarbetare  får sedan skulden för en bombattack i Kreml utförd av terroristen Hendricks (Michael Nyqvist). De lyckas dock ta sig från Moskva, tillsammans med en analytiker från IMF som halkar med på ett bananskal, innan de grips och sätter igång jakten på Hendricks, som hotar att starta ett kärnvapenkrig med hjälp av stulna avfyrningskoder från Ryssland.

Bra
Brad Bird var ett inspirerat val av regissör och tillsammans med second unit-regissören Dan Bradley gör han actionscener av världsklass. Bradley har för övrigt jobbat på Bournefilmerna och de två senaste Bondfilmerna så slagsmålsscenerna innehåller mycket närbilder, snabba klipp och handhållen kamera. Dock inte överdrivet skakigt som när Jason Bourne slåss. Filmen sätter igång i ett högt tempo och man hinner knappt ta en paus innan eftertexterna börjar rulla på skärmen.

Filmen innehåller ungefär 30 minuter i IMAX-format men jag kände inte att det gjorde jättestor skillnad förutom i scenen i Dubai då Tom Cruise klättrar på världens högsta byggnad. När kameran for ut över kanten och filmade ner mot marken så började jag kallsvettas rejält. Just denna scen blev oerhört mäktig i IMAX-format men jag är övertygad om att biobesökare världen över kommer få svindel oavsett vilket filmformat de ser filmen i. Detta var höjdpunkten i filmen men det var spännande och välgjort rakt igenom.

Simon Pegg är med igen, nu som riktig agent på fältet, men fortfarande med tekniska kunskaper en masse. Han var underhållande och låg på rätt sida när det gäller sköna oneliners och trams. Jeremy Renner och Paula Patton fungerade bra och jag tyckte kemin funkade mellan alla medlemmar i IMF-teamet. Alla har fått bakgrundshistorier men inte mer än absolut det nödvändigaste för att driva fram historien.

Tom Cruise är 49 år gammal men är förbaskat vältränad. Han axlar rollen som Ethan Hunt på ett sätt som påminner mer om tredje filmen än de första två, vilket bara är ett plus. Jag tycker att han blev mer mänsklig i tredje filmen så jag är glad att Bird inte skalade av "känslorna" från karln i den här uppföljaren. Att actionhjältar per definition ska vara unga slynglar är en idé som kan förpassas till historien. Se bara på Expendables 2 som kommer nästa år. Där snittar väl Stallones gäng 60 bast :) Om tio år dyker nog Cruise upp i Expendables 5.

Dåligt
Det stora problemet med Mission Impossible: Ghost Protocol är att filmens skurk får alldeles för lite utrymme i filmen och det är extra tråkigt eftersom vår egen Mikael Nyqvist gör huvudrollen. Hans motiv och filmens egentliga story avhandlas inom loppet av 1 minut och även då känns det som en sidohistoria. Nyqvist har heller inte särskilt lång tid på bioduken, vilket gör att man inte riktigt bryr sig om filmens story. Jag satt mer och väntade på coola actionscener än att grubbla över storyn. Historien med en galen snubbe som vill spränga kärnvapen har vi sett tusen gånger redan.

Att teamet stöter på patrull under sina uppdrag är ju inget konstigt men filmen igenom så upprepas detta hela tiden så överraskningarna uteblir. En plan läggs fram (rekordsnabbt för övrigt), allt går fel och sedan lyckas man ändå.

Jag tycker också att manusförfattarna tagit sig något för stora friheter när det gäller verklighetsförankringen. Visst, det är en Mission Impossible-film med allt vad det innebär, men det får inte bli för overkligt. Det är en smal gräns att gå på och filmen går över gränsen vid flera tillfällen, vilket gör att karaktärer mer eller mindre blir oövervinnerliga.

Sammanfattning

Trots en rätt tunn story och en bortglömd skurk så är Mission Impossible 4 en rejält underhållande film med fantastiska actionscener och karaktärer man gillar från start. Bara att se Tom Cruise klättra på världens högsta byggnad är värt en biobiljett.

Betyget blir en (stark) 3:a av 5

Titel: Mission Impossible: Ghost Protocol
År: 2011
Regi: Brad Bird
I rollerna: Tom Cruise, Simon Pegg, Jeremy Renner, Michael Nyqvist, Paula Patton

tisdag 13 december 2011

En remake av American Psycho? NEJ TACK!























Ryktet runt lägerelden gör gällande att Lionsgate anlitat Noble Jones (vilket namn!) att skriva en remake av Mary Harrons kultklassiker American Psycho (2000). Jones har bland annat jobbat som second unit regissör på The Social Network.

Filmen har ännu inte fått klartecken för finansiering men bland filmbloggarna så är det uteslutande ilska över att en remake ens är påtänkt. Jag är ett stort fan av American Psycho och tycker fortfarande att det är Christian Bales bästa rollprestation. Det finns ingen som helst anledning att göra om den.

I need to return some videotapes...

Intervju med Trent Reznor om musiken till The Social Network



Filmmusiken till The Social Network av Trent Reznor och Atticus Ross är en modern klassiker. Jag lyssnar på deras score flera gånger i månaden när jag sitter och jobbar, bloggar eller bara kopplar av. Nyskapande, originellt och stämningsfull. Väl värd sin Oscarstatyett för bästa filmmusik. Här berättar Trent Reznor om hur han fick kontakt med David Fincher och hans arbete med att tonsätta filmen om Facebook.

Trailer för Men in Black 3



I maj nästa år har Men in Black 3 premiär i USA, hela 10 år efter den urkassa uppföljaren till det charmiga originalet från 1997. Will Smith, Tommy Lee Jones och Josh Brolin gör huvudrollerna och den här gången blir tidsresor ett avgörande tema.

Trean påminner uteslutande om den första filmen, vilket är ett stort plus, och det verkar som om det här kan bli ett rätt underhållande äventyr. Josh Brolin, som gör "K" på 1960-talet, är alltid bra och han är dessutom väldigt lik Tommy Lee Jones, hans alter ego på 2000-talet då MIB 3 utspelar sig i inledningen.

Eftersom jag gillade ettan skarpt, trots att den var alldeles för kort, så ser jag fram emot en uppföljare i samma stil. Vi får helt enkelt glömma bort att MIB 2 existerar.

Intervju med David Fincher


















David Fincher är aktuell med en ny version av "Män som hatar kvinnor" och den första recensionen har precis dykt upp på Aftonbladet. För er som vill veta mer om en av mina favoritregissörer så gjorde han en kombinerad intervju och Q&A-session för drygt ett år sedan vid New York Film Festival. Då skulle "The Social Network" precis ha premiär men intervjun handlar om allt från Finchers uppväxt, hur hans intresse byggdes upp, hans jobb på Industrial Light & Magic, hur han arbetar och mycket mer. Jätteintressant och roligt att lyssna på.

Kul anekdot: David Fincher bodde granne med George Lucas i början på 70-talet.

Del 1



Del 2



Del 3



Del 4



Del 5



Del 6

fredag 2 december 2011

Schysta kortfilmer om olika regissörer
























Kees van Dijkhuizen har gjort ett gäng snygga kortfilmer för att presentera olika regissörer, deras filmer och deras stil. Hans mål är att göra 12 stycken filmer och 11 har släppts, varav den senaste om Christopher Nolan. Nedan har ni alla 11 kortfilmer. Se och inspireras!

Om jag skulle rangordna mina tre favoriter så blir det David Fincher, Ridley Scott och Pixar.

1. Sofia Coppola



2. Danny Boyle



3. David Fincher



4. Wes Anderson



5. Baz Luhrmann



6. Michel Gondry



7. Pixar Animation Studios



8. Guy Ritchie



9. Ridley Scott



10. Tim Burton



11. Christopher Nolan

lördag 19 november 2011

Kan Titanic bli större än Avatar?



Den 6 april 2012 släpps Titanic på bio för första gången på 15 år - i 3D. Förutom en 3D-konvertering har James Cameron även restaurerat filmen till den bästa kvalitet som går att få. Killarna på /Film blev inbjudna av Paramount Pictures i slutet på oktober och fick då se 18 minuter av filmen och de tappade hakan i golvet. Se deras videoblogg för mer detaljer. Konverteringen är så bra att man kan tro att filmen är filmad i 3D. Just 3D-konvertering är det som sänkt intresset något för den nya dimensionen eftersom det ofta är dåligt gjort eller fyller väldigt liten funktion. Men nu pratar vi om mannen som gick i bräschen för 3D och han har satsat en smärre förmögenhet på Titanickonverteringen och 2 års arbete så vi kan nog vänta oss en hisnande upplevelse.

Jag är ett stort James Cameron-fan och såg Titanic fem gånger när den gick upp på bio i Sverige så att gå och se den igen ser jag verkligen fram emot. Fram till att Avatar gjorde entré var Titanic den mest inkomstbringande filmen i historien och den har lite drygt 1 miljard dollar kvar för att passera Avatar och återta tronen. Frågan är då om det verkligen är en rimlig chans med tanke på att filmen redan setts av de flesta och finns att hyra och köpa?

Min gissning är att den kan bli en megasuccé världen över igen. Dagens tonåringar har inte sett den på bio och deras föräldrar kommer garanterat att vilja se om den. James Cameron-fans (och de har blivit rätt många fler sedan Avatar. Titanic har 10,5 miljoner fans på Facebooksidan) kommer alla att se den och alla andra som är lite nostalgiska och vill höra Celine Dion - i 3D - kommer lösa biljett :)

En avgörande faktor är naturligtvis biljettpriserna, som är betydligt högre idag än för 15 år sedan. Titanic 3D kommer också gå upp på IMAX-biografer världen över, vilket kommer dra upp intäkterna ännu mer. Är det girigt av James Cameron att göra detta? Har han gått och blivit George Lucas? Jag har inte en aning och jag bryr mig inte så mycket. Filmen släpps exakt 100 år efter Titanics förlisning, vilket är ett bra motiv. Cameron är redan stenrik men om han drar in mer pengar den här nypremiären så kommer det finnas cash till hans framtida filmer och jag är övertygad om att vi vill se fler filmer av James Cameron, inte färre.

Vad tror ni? Kommer Avatar att petas ner till nummer 2 på listan över världens mest inkomstbringande filmer?

onsdag 16 november 2011

Min Topp 10-lista över de bästa manliga skådespelarprestationerna


























Nu är det dags för en ny topp 10-lista och den här gången blev det ännu svårare än sist. Utmaningen är att utse de tio bästa skådespelarprestationerna. Listan handlar inte om vilken skådespelare som är bäst eller mest framgångsrik utan om enskilda prestationer i en film, prestationer som gjort störst intryck på mig personligen. Som vanligt så får man skrota en rad namn och filmer på en sådan här lista så den kunde ha sett helt annorlunda ut men ändå varit en helt okej topp 10-lista.

Skriv gärna en kommentar om era egna favoriter! Ta er gärna tiden att se klippen också :)

Jag börjar med nummer tio och tar mig uppåt på listan.

# 10 - Jeff Bridges som Jeffrey Lebowski i "The Big Lebowski" (1998)





















Av alla filmer som Jeff Bridges varit med i så är nog The Big Lebowski den han är mest förknippad med. Jag har för mig att jag såg den första gången på Stockholms filmfestival 1998 och älskade filmen direkt. I stort sett varenda replik går att citera i det vardagliga livet och filmen har ett antal klassiska scener, framförallt med John Goodman som ideligen säger åt Buscemi att hålla käft. Filmens mittpunkt, The Dude, är en rejält avslappnad snubbe som jag inte kan se spelas av någon annan än Jeff Bridges. I brist på ett svenskt uttryck så behärskar han "dead pan"-komedi till sitt yttersta (precis som Bill Murray som tyvärr inte kom med på listan) och just kontrasten mellan hans lugna uttryckssätt och Goodman och övriga utflippade karaktärer gör det här till en av mina absoluta favoriter.

Minnesvärd scen:



# 9 - Kevin Spacey som Lester Burnham i "American Beauty" (2000)





















Redan när Kevin Spacey's berättarröst inledde American Beauty visste jag att filmen skulle bli minnesvärd. Den blev det årets stora Oscarsuccé och vann för bästa film, regi, originalmanus, foto och naturligtvis för bästa manliga huvudroll. Annette Bening gick tyvärr tomhänt hem från galan trots en fantastisk insats. I rollen som Lester Burnham visar Spacey upp sitt breda register som skådespelare, både en mörk och en ljus sida men framförallt hans transformering från en avslagen och trött man, vars enda nöje under dagen är att onanera i morgonduschen, till en man som säger upp sig från sitt urtrista jobb, börjar träna och se en ljusare framtid. Jag måste återkomma till det här med Kevin Spaceys röst eftersom den används som berättarröst filmen igenom. Kan inte sätta fingret på vad det är men karln har en röst som man kan lyssna på i timmar, och när hans röst ackompanjeras av Thomas Newmans musik kan det inte bli bättre.

Minnesvärd scen:



# 8 - Al Pacino som Tony Montana i "Scarface" (1983)

















Att Al Pacino skulle vara med på listan var nästan en självklarhet och jag var på vippen att gardera med hans insats i Gudfadern II. Valde dock Scarface och hans roll som Tony Montana. Filmen är inget mästerverk i klass med Gudfadern men den har fortfarande sin 80-talscharm med extrema excesser och übervåld. Pacino har verkligen gått in i rollen som den småkriminella kubanen som bokstavligen börjar jobba i en korvkiosk i Miami för att sluta som en stenrik kokainkung med mängder av fiender. Pacinos insats blir större än filmen så testa att fråga några av era filmintresserade vänner om vilken film de tänker på om du säger Al Pacino. Chansen är stor att de säger Scarface.

Minnesvärd scen:



# 7 Tom Hanks som Andrew Becket i "Philadelphia" (1993)

























Jonathan Demme fick mycket kritik av bi- och homosexuella i USA för När lammen tystnar och filmens sätt att gestalta transvestiter i form av massmördaren Buffalo Bill. Demme var mycket ödmjuk gentemot kritikerna och hans efterföljande film, och det var ingen slump, kom att bli Philadelphia, baserad på en sann historia, med Tom Hanks och Denzel Washington i huvudrollerna. Hanks spelar den homosexuella advokaten Andrew Becket som också drabbats av AIDS. Han får sparken från sitt jobb och börjar, tillsammans med sitt juridiska ombud (Washington), en rättsprocess för att få upprättelse. Samtidigt blir hans hälsa allt sämre. Hanks insats i Philadelphia är ett ypperligt exempel på hur ansiktsuttryck kan säga långt mycket mer än dialog.

Minnesvärd scen:



# 6 - Joe Pesci som Tommy DeVito i "Maffiabröder" (1990)




















Maffiabröder är en av mina absoluta favoritfilmer och enligt mitt tycke Scorceses bästa film. Den har precis allt och det är inte en slump att den inspirerat filmskapare världen över och gör så fortfarande. Om man zappar på TV:n och Maffiabröder går på en kanal så måste man se klart filmen. Joe Pesci spelar den halvt psykotiska gangstern Tommy DeVito som har en stubin kortare än en millimeter. Han plockade välförtjänt hem en Oscar för bästa biroll för sin insats i filmen och är för evigt förknippad med rollen som  hänsynslös gangster. Man vet aldrig vad man har honom. Ena stunden käkar han köttbullar med sin mamma och andra stunden skjuter han ihjäl en ung kille som serverar fel drinkar. Scorcese är genial när det gäller att ge, till synes råa och grymma karaktärer, en värme och ärlighet som visar att de trots allt bara är människor. Det finns många scener i Maffiabröder som jag skulle vilja visa här men jag tar den som alla kommer ihåg. What's so funny about me? Tell me?!

Minnesvärd scen:



# 5 - Edward Norton som Derek Vinyard i "American History X" (1998)




















Edward Norton fick sitt genombrott (plus en Oscarnominering) för sin roll i Primal Fear 1996 och blev genast en av Hollywoods mest eftersökta skådespelare. Två år senare tog han rollen som Derek Vinyard i American History X, en film som fått en respekterad plats i folks medvetanden och som förtjänar alla hyllningar den kan få. Den berör teman som på alla sätt är tidlösa oavsett i vilket land man lever i. Vinyard går från hängiven nazist till en man som försöker lämna sin mörka bakgrund för att på alla sätt rädda sin yngre bror som är på väg åt helt felt håll. Norton gör en Jekyll/Hyde-gestaltning och då filmen utspelas med hjälp av återblickar (i svartvitt) så blir hans insats än mer imponerande då historien berättas från den "gode" Vinyards perspektiv och tar tittarna tillbaka till den "onde" Vinyard. Som i scenen nedan där familjen diskuterar vid middagsbordet om upploppen i Los Angeles i början på 90-talet- Norton går från att diskutera livligt till att helt explodera och fysiskt och verbalt misshandla sina egna familjemedlemmar. Jag såg filmen med halva min klass då jag läste filmvetenskap på Stockholms universitet och vi blev alla helt golvade av Edward Nortons insats och American History X.

Minnesvärd scen:



# 4 - Anthony Hopkins som Hannibal Lecter i "När lammen tystnar" (1991)





















En beskrivning av hur bra Anthony Hopkins är i När lammen tystnar är i princip helt onödig. Det är som att skjuta i öppet mål. Jag sökte lite inspiration för min topplista om hur andra bloggare och filmjournalister beskrivit sina favoritprestationer av en skådespelare och samtliga hade med Hopkins - högt upp på sina listor. På senare år har många gått över till den första filmatiseringen med Hannibal Lecter med bland karaktärerna, Manhunter från 1986, regisserad av Michael Mann, och hävdat att den är både bättre än Demmes film och att Lecter, spelad av Brian Cox, också är bättre än Hopkins. Hans prestation är på inget sätt dålig men jag tycker att Hopkins är helt överlägsen om man nu ska göra en jämförelse.

Regissören Jonathan Demmes sätt att filma När lammen tystnar har en stor del till Hopkins prestation, mycket tack vare metoden att låta honom titta rätt in i kameran. Han ser rätt in i åskådaren och det är riktigt obehagligt. Titta 30 sekunder på bilden ovan och ni känner lite obehag krypandes längs ryggraden. Man kan nästan höra hans röst...

Minnesvärd scen:



# 3 - Jack Nicholson som R.P McMurphy i "Gökboet" (1975)




















Gökboet gick på bio i Sverige oavbrutet i 12 år, något som aldrig kommer ske igen. Milos Formans film om ett mentalsjukhus är en klassiker och skapade stor debatt om psykvården världen över. Jack Nicholson är sitt essé i rollen som R.P McMurphy, en man som åtalats för våldtäkt, som försöker slippa det hårda fängelsearbetet genom att spela galen. Han sätts i stället på ett mentalsjukhus med män som verkligen är mentalsjuka. Sjukhuset styrs med järnhand av syster Ratched och hon gör ingen skillnad på patienterna när det gäller medicin och behandling. Nicholson är helt enastående, mycket tack vare en ensemble av skådespelarkollegor som alla gör att han lyser allra mest i en innesluten värld av psykiskt sjuka och utsatta. Den scen jag skulle vilja lägga upp är när McMurphy spelar upp en låtsasmatch i Baseball för de andra när syster Ratched vägrar sätta på TV:n och låta dem titta på den riktiga matchen. Tyvärr så var det svårt att hitta den så det blev scenen när McMurphy stiftar bekantskap med Ratched första gången.

Minnesvärd scen:



# 2 - Ralph Fiennes som Amon Goeth i "Schindler's List" (1993)




















Jag måste erkänna att Ralph Fiennes roll som Amon Goeth i Schindler's List länge låg som nummer ett på min lista men fick ge sig i sista sekund till en annan skådespelare. Fiennes gestaltning av nazisten Amon Goeth är dock den skådespelarinsats som för evigt är inpräntad i mitt minne sedan jag såg Schindler's List för 18 år sedan. Det värsta är att Goeth funnits på riktigt och var ännu brutalare i verkligheten. Om ni lyckas få tag på dokumentären om hans dotter "Förintelsens arv" ("Inheritance", originaltitel) så rekommenderar jag den starkt.

Fiennes osar ondska och hans brutalitet kom som en chock då han inom loppet av några minuter in i filmen beordrar en av sina män att avrätta en kvinna utan att blinka. Han var bara 29 år gammal när han gjorde rollen, vilket gör det hela än mer imponerande. Hans blick, gester, tyska brytning och kyla fångar på något sätt hela den ideologi han företräder och hur den lyckades genomföra det värsta massmordet i människans historia.

Minnesvärd scen:



# 1 - Daniel Day Lewis som Daniel Plainview i "There Will Be Blood" (2007)
























Daniel Day Lewis knep förstaplatsen och som sagt, kampen var hård mellan honom och Ralph Fiennes. Day Lewis är min favoritskådespelare och han har gjort flera minnesvärda roller som skulle kunna vara med på listan. Det stod mellan hans första Oscarvinnande insats som Christy Brown i Min vänstra fot och andra Oscarvinnande insats som Daniel Plainview i There Will Be Blood. Det är egentligen hugget som stucket men There Will Be Blood som film är ett litet snäpp bättre än Jim Sheridans film från 1989.

Regissören/geniet Paul Thomas Anderson har gjort en film som kommer att ses som en klassiker när jag är gammal, bara en sån sak. Den hårt arbetande guldvaskaren Plainview som hittar olja och som sedan bygger upp ett framgångsrikt företag är en karaktär som debatterats flitigt och jag tycker nog att den negativa tolkningen fått för mycket spelrum. Daniel Plainview har fler sidor än den som girig kapitalist som blivit den gängse förklaringen av honom. Day Lewis fångar alla sidor av denna komplexa karaktär och jag känner nog mer sympati för honom än andra, främst tack vare hans entreprenörskap och att han faktiskt själv skapat något från scratch, något som andra väldigt gärna vill ta del av utan motprestation. På inget sätt än genomgod karaktär men det finns mer i honom än bara en elak girig oljemagnat.

Slutscenen i filmen är min favorit men jag hittade den tyvärr inte så jag får ta den scen som de flesta kommer ihåg mest, den med djävulsutdrivningen. Se och njut av en av filmhistoriens bästa skådespelare.

Minnesvärd scen:

måndag 31 oktober 2011

Alla Halloween-filmer recenserade


























För er som vill få underhållande och väldigt bra videorecensioner av Halloweenfilmerna. Gå in på Cinemassacres hemsida och "Halloween Series Roundup".

Checka även in hans recensioner av Terror på Elmstreet-filmerna på "Nightmare on Elmstreet Series Roundup".

James Rolfe som driver sajten med Mike Matei, med flera, är mest känd som Angry Video Game Nerd på Youtube men gör massor av videorecensioner, kortfilmer och annat kul så man kan stanna på hans hemsida Cinemassacre i timmar. En sajt som alla filmälskare genast bör lägga till bokmärkena!

tisdag 11 oktober 2011

Recension: Black Swan (2010)

























Darren Aronofsky har bara fem långfilmer på sitt CV och jag måste erkänna att jag bara sett hans två senaste. Han slog igenom med PI för tretton år sedan och har därefter regisserat Requiem for a Dream, The Fountain, The Wrestler och förra årets Black Swan. The Wrestler var en stor comeback för Mickey Rourke, som blev Oscarnominerad för sin fantastiska insats som avdankad wrestlingstjärna. Aronofsky har en förmåga att plocka fram det bästa ur sina skådespelare. Ellen Burstyn blev också nominerad för bästa kvinnliga huvudroll i Requiem for a Dream men gick tomhänt hem från galan. Tidigare i år så blev det dock tredje gången gillt då Natalie Portman vann för bästa huvudroll.

Handling
Balettdansösen Nina (Natalie Portman) ägnar all sin tid åt dansen vid en känd teater i New York. Hon bor tillsammans med sin extremt överbeskyddande och psykiskt instabila mor Erica (Barbar Hershey). Regissören vid teatern, spelad av Vincent Cassel, planerar en uppsättning av Svansjön till höstpremiären och väljer att avskeda teaterns fixstjärna, den något äldre Beth McIntyre (Winona Ryder. Han söker nu någon som kan spela huvudrollen i Svansjön och Nina är hans förstaval. Men en ny tjej gör sitt intåg i ensemblen (Mila Kunis) och det visar sig att konkurrensen blir hård om att knipa huvudrollen. Frågan är dock om Nina verkligen är rätt person för rollen och i hennes kamp att bevisa hennes duglighet som både den vita och svarta svanen så sjunker hon ner i ett psykologiskt mörker som är på väg att förgöra henne.

Bra
Precis som The Wrestler så hänger verkligen filmen på en skådespelares axlar och Natalie Portman gör ingen besviken. Hon är helt fantastisk i rollen som Nina och det märks att hon gick in hårt för rollen med baletträning och allt. Jag har nog inte sett henne göra en så bra insats sedan Leon och det var ändå 16 år sedan. Hon förtjänar alla priser och beröm som hon har fått.

Barbara Hershey, Mila Kunis och Vincent Cassel gör alla bra ifrån sig. Jag kan dock tycka att Hershey spelade över en aning i vissa scener men det är en petitess i sammanhanget.

Aronofskys regi bygger mycket på "låta kameran följa över axeln"-metoden och det finns det säkert många åsikter om. Jag tycker att det fungerar bra i den här filmen och just det här greppet får en att hela tiden tänka på The Wrestler. Man kommer så nära man kan komma karaktären och vad han/hon upplever och därför känns Black Swan som en mycket intim film, nästan som en dokumentär.

Att diskutera Svansjön utan att nämna musiken vore ett kardinalfel av rang. Musiken och den tillhörande koreografin, särskilt i filmens slutscen, är vacker att lyssna på och beskåda. Natalie Portman är numera gift och har barn tillsammans med Benjamin Millipede, som gjort koreografin och som också har en roll i filmen.

Fotot av Matthew Libatique, som vunnit flera priser och nominerats till en Oscar, är också något att njuta av.

Dåligt
Jag kan inte riktigt komma på något som jag irriterade mig över i filmen. Det är absolut inte en av filmhistoriens mästerverk men heller ingen dålig film på något sätt.

Sammanfattning
Ett karaktärsdrama som bärs upp av en enastående rollprestation av Natalie Portman, understödd av fina insatser från framförallt Mila Kunis och Vincent Cassel. Inte den mest underhållande filmen på lördagkvällen men för er som vill sjunka ner i en människas depression och psykiska instabilitet och samtidigt lyssna till vacker musik och balettkoreografi av högsta klass har något att se fram emot.

Betyget blir 4 av 5

Titel: Black Swan
År: 2010
Regi: Darren Aronofsky
I rollerna: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Barbara Hershey, Winona Ryder

Läs recensioner i media av Black Swan:



Läs recensioner av Black Swan på filmbloggar och filmsajter:

onsdag 5 oktober 2011

Steve Jobs - en inspirerande entreprenör har gått ur tiden

























En av historiens mest framgångsrika entreprenörer avled i natt. Steve Jobs blev 56 år gammal och somnade in lugnt och stilla omgiven av sin familj.

Apple.com/stevejobs

tisdag 4 oktober 2011

Star Wars-leksaker fotograferade på ett spännande sätt






















Fotografen Avanaut har tagit några grymma bilder på Star Wars-leksaker. Checka in resten borta på Geektyrant!

tisdag 27 september 2011

Intervju med Paul Thomas Anderson och Daniel Day Lewis



















Daniel Day Lewis är min favoritskådespelare och Paul Thomas Anderson är ett geni. Tillsammans gjorde de filmen There Will Be Blood till ett mästerverk som ligger högt upp på min topplista över bästa filmer. Day Lewis vann självklart en Oscar för bästa huvudroll men tyvärr gick PT Anderson lottlös från galan. Han borde ha vunnit för regin och adapted screenplay. Här är en intervju som gjordes i samband med att filmen haft premiär och den som ställer frågorna är ingen mindre än Charlie Rose.

Om ni inte har sett There Will Be Blood ännu så ger jag en direkt order att så måste göras snarast!

Del 1:


Del 2:


Del 3:


Del 4:


Del 5:

söndag 25 september 2011

Mark Kermode recenserar Pirates of the Caribbean: At World's End



Fiffi skrev en recension av Pirates of the Caribbean-filmerna idag så jag tänkte bara tipsa om en grym recension av den tredje filmen. Mark Kermode har verkligen talets gåva så häng med på en underbar "rant" om denna horribla film.

Jag har endast skrivit om den senaste filmen så läs gärna min recension av Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides.

lördag 24 september 2011

Dokumentär: The Making of Babel





















Babel är en fantastisk film som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Regisserad av Alejandro González Iñárritu och med Brad Pitt och Cate Blanchett med flera i rollerna. Vissa tycker den är pretentiös och outhärdlig (läs Mark Kermode, en brittisk filmkritiker som för övrigt är mycket rolig att lyssna på och en person som jag tycker bruka ha mycket sunda åsikter om aktuell film). Ibland är det svårt att sätta ord på varför man gillar en film och så är fallet med Babel. För mig är det en kombination: musiken (som vann en Oscar), de fantastiska skådespeleriet (i flera fall av helt okända amatörer), karaktärerna, Rodrigo Prietos foto och den kanske vackraste och ömmaste kärleksscen jag har sett på film (mellan Pitt och Blanchett). Jag rekommenderar den varmt och för er som redan har sett den så kika gärna på den här dokumentären om filminspelningen.

Del 1:



Klicka vidare för att se övriga delar av dokumentären.

Grym kortfilm: Insane Office Escape



Såg den här borta på Slashfilm. Riktigt skön liten kortfilm filmad i POV. Påminner om tv-spelet Mirror's Edge men framförallt grovt underskattade filmen Strange Days från 1995. Check it out!

måndag 19 september 2011

Mina 10 största bioupplevelser


Att sätta samman den här listan krävde en hel del prioriteringsarbete och kill your darlings. Jag hade nog 25 filmer på listan från början och var tvingad att skära ner antalet till 10 stycken. Jag skulle lätt kunna byta ut åtminstone sju filmer på den här listan men jag är ändå nöjd med resultatet.

Vad menar jag då med "största bioupplevelser"? Ja, ungefär som det låter. En filmupplevelse där jag sagt för mig själv: "Wow!" och fått den här pirrande känslan i kroppen att vara med om att se en riktigt bra film. Det behöver inte nödvändigtvis vara en spektakulär effektsfylld film (men i flera fall så var det just det!) utan ett drama, en rysare eller en skräckfilm. Skulle jag sätta ihop en topp 10-lista över mina favoritfilmer så skulle den se annorlunda ut men som bioupplevelser så var de här filmerna något utöver det vanliga för mig. Häng med och skriv gärna en kommentar om vad ni tycker om listan och vilken film ni skulle sätta som nummer 1.

Obs! Räkna med spoilers!

# 10 - Nyckeln till frihet (1994)


Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption) skulle hamna på förstaplatsen om jag rangordnade mina favoritfilmer men nu är listan som sagt lite annorlunda. Frank Darabont köpte filmrättigheterna till förlagan "Rita Hayworth and the Shawshank Redemption" av Stephen King för 1 dollar och skickade över sitt filmmanus några år senare. Hela Hollywoods skådespelarelit slogs om att få vara med men till slut blev det Tim Robbins och Morgan Freeman i huvudrollerna. Eftersom det här är den absolut bästa filmen jag vet så ska jag bara sammanfatta det hela med en scen.

Wow-scen: Andy Dufresne (Tim Robbins) kravlar flera hundra meter genom ett vidrigt avloppsrör och tar sig till sist ut, sliter av sig sin skjorta och ser lyckligt upp mot den av blixtar upplysta himlen. Musiken går över i ett crescendo och tonas ner och kvar står Andy i tystnad och bara skrattar samtidigt som regnet öser ner. En oerhört vacker scen som går rätt in i själen.

Klicka vidare för att se hela listan.

Don LaFontaine - rösten i trailern



Don LaFontaine är mannen som ingen känner till. Hans röst däremot känner alla till. Här är ett litet reportage om honom och hans arbete som röstskådespelare. Mer än 5000 filmtrailers har han spelat in och hundratusentals tv-reklamfilmer.

Mannen som ibland kallades "The Voice of God" avled i en lungsjukdom för nästan precis tre år sedan men hans röst lever kvar i filmens värld för alltid.

torsdag 15 september 2011

Tre fantastiska dokumentärer om Star Wars, The Empire Strikes Back och Return of the Jedi

Star Wars: A New Hope



Jamie Benning är en engelsman med ett stort Star Wars-intresse. Så stort att han gjort tre enormt detaljrika dokumentärer om de första tre filmerna. Jag har precis börjat titta på den första och redan sett scener som jag aldrig sett tidigare (och jag är...har varit ett enormt Star Wars-fan ända till Phantom Menace dödade mitt intresse). Om ni har 7 timmar tillgodo, koppla upp Youtube mot TV:n och njut av tre intressanta dokumentärer! (Via Revisit the Complete, Comprehensive ‘Star Wars Begins’ Fan Documentary Trilogy)

Star Wars: The Empire Strikes Back



Star Wars: The Return of the Jedi

Första reaktionerna efter 8 minuter lång trailer för David Finchers "The Girl With the Dragon Tatoo"



















Peter Sciretta borta på /Film fick en inbjudan att se en specialtrailer för David Finchers filmatisering av Stieg Larssons megasäljare "The Girl With the Dragon Tatoo". Reaktionerna från de såg trailern är överväldigande positiva så det här ser mycket lovande ut inför julhelgerna då filmen har premiär.

Läs artikeln "Early Buzz: Surprise Eight Minute Trailer For David Fincher’s ‘The Girl With The Dragon Tattoo’" på /Film och kika på länkarna till andra filmbloggar och sajter.

fredag 9 september 2011

Recension: Final Destination 5, 3D (2011)



















Final Destination-serien påminner mycket om SAW-serien. Det är egentligen exakt samma premiss i varje film och inga överraskningar. Visst, sättet som (företrädesvis) ungdomarna dör på kan överraska men att de kommer att dö på ett spektakulärt sätt är något som biopubliken räknar med från start. En annan parallell med SAW är att båda filmserierna inleddes med en riktigt bra förstafilm och en klart godkänd andrafilm. Därefter blev det bara sämre och sämre. Den första filmen "Final Destination" (inte att förväxla med den fjärde filmen "The Final Destination") kom år 2000 och regisserades av James Wong, en man med bakgrund bland annat som manusförfattare för Arkiv X och Millenium.

Final Destination handlar om en grupp ungdomar som ska iväg på en språkresa till Frankrike. I början av filmen får vi se att de checkar in på flygplatsen och kliver ombord på flygplanet. Därefter följer en våldsam krasch och alla ombord dör. Då plötsligt rycks vi ur det hela och inser att hela flygkraschen aldrig inträffat. Det är en av eleverna som somnat till och sett in i framtiden om vad som ska hända. Han får panik och försöker få alla att lämna planet. Det uppstår tumult och han blir avslängd tillsammans med fem sex andra elever. När de sitter i gaten och ser planet flyga iväg så exploderar en av motorerna och planet kraschar. De undkom döden, något som "inte ska hända", och filmen handlar sedan om hur en efter en dör på olika sätt och hur de försöker göra allt de kan för att undvika det som väntar dem. Går det att lura döden och komma undan med det?

Detta är själva premissen för samtliga filmer i serien. Någon ser in i framtiden och upptäcker en flygplansolycka, bilolycka, NASCAR-olycka och en berg- och dalbaneolycka.

Handling:
En grupp anställda på ett pappersbruk ska åka iväg på en teambuilding-weekend. När de sitter på bussen får en av de anställda, Sam (Nicholas D'Agosto), en uppenbarelse från framtiden. Starka vindar kommer att få bron att skaka och kombinationen starka vindar + pågående broreparation kommer få alltihop att gå sönder, rasa ner i floden nedanför och ta med sig hela bussen och en massa människor. Sam får panik och vill att alla lämnar bussen och tar sig till säkerhet. Bara ett par stycken hakar på och kan sedan på håll se hur olyckan inträffar. De undkom döden och nu är det bara att ta en kölapp och invänta sin dom.

Bra
Det enda som var bra var en liten twist i filmen som jag inte vill avslöja. Jag tvivlar dock på att många, som inte har sett de tidigare filmerna, kommer förstå den. Utöver detta så kan jag inte komma på något som var bra med filmen.

Dåligt
En femte film med exakt samma upplägg utan överraskningar och dessutom i 3D. Man borde ha lagt ner den här serien efter andra filmen och då kunnat behålla någon slags stolthet. Skådespeleriet är uselt, manuset är kasst, effekterna går från att vara okej till helt värdelösa, speciellt 3D-effekterna när folk exempelvis ska spetsas på en båtmast etc. Dödsscenerna är, i brist på ett bättre ord, oinspirerade. Jag undrar också hur de karaktärer som överlevt kan fortsätta sina liv i stort sett oförändrat trots att de förlorat tiotals kollegor i en tragisk olycka. Ingen verkar sörja. En av karaktärerna stjäler till och med grejer från en avliden kollegas skrivbord på kontoret. Deras beteenden känns helt orimliga men ungefär vad jag förväntade mig.

Om jag drar en annan parallell till en annan film med nummer 5 i ordningen, Fast Five, som jag recenserade nyligen, så var den filmen enligt samma stil och premiss men den tog serien i en ny riktning - mycket framgångsrikt. Final Destination-serien skulle säkert kunna förnyas på något sätt och om det blir en sjätte film så hoppas jag att de tänker till, tar bort 3D:n och revitaliserar alltihopa.

Sammanfattning
Spiken i kistan för Final Destination-serien. Ett gäng tonåringar som går på bio kommer säkert uppskatta den men ni andra gör bäst i att undvika den på bio. Ska ni dra igenom hela serien hemmavid så varför inte. Ett typexempel på hur allt kan gå utför efter en bra förstafilm.

Betyget blir 1 av 5

Titel: Final Destination 5
År: 2011
Regi: Steven Quale
I rollerna: Nicholas D'Agosto, Emma Bell, Miles Fischer, Ellen Wroe, Jacqueline MacInnes Wood, P.J Byrne

Läs fler recensioner av Final Destination 5 i media
Final Destination 5 - Expressen
Final Destination 5 - Göteborgs-Posten
Filmrecension: Final Destination 5 - Blekinge Läns Tidning

Läs fler recensioner av Final Destination 5 på bloggar och filmsajter
Final Destination 5, 3D - Ronny Svensson
Final Destination 5 (2011) - MovieZine
Final Destination 5 - Fiffis Filmtajm

tisdag 6 september 2011

Filmaffischer som ser likadana ut



Jag tänkte sätta ihop några exempel på filmaffischer som ser likadana ut men så hittade jag ett par Youtube-videos med precis samma tema. Det är totalt 5 delar i den här serien och varje klipp är bara ett par minuter långt. Riktigt underhållande att se hur extremt lika många filmaffischer är. Jag undrar om filmbolagens pr-avdelningar är omedvetna om det här eller om de bara saknar inspiration att göra något nytt och originellt.

Del 2



Del 3



Del 4



Del 5

lördag 3 september 2011

Recension: Fast & Furious 5 - Rio Heist (2011)






















Så skjut mig! Jag gillar Fast & Furious-filmerna! Kalla det vad ni vill. Jag kallar det "guilty pleasure" i brist på ett lika bra svenskt uttryck. Ja, filmerna är larviga, skådisarna halvdanna och logiken som bortkastad men dom är ta mig tusan underhållande. Har förmodligen sett filmerna alldeles för många gånger för att kunna klassas som en fullt frisk människa men jag tröttnar aldrig på att dunka in någon av filmerna i DVD-spelaren och dra iväg med bilarna i högsta hastighet. Den första filmen är en karbonkopia av Point Break och baserades på en tidningsartikel om illegala gaturace i Los Angeles. Rob Cohen regisserade den (och finns med i en cameo som pizzabud i första racingscenen...) och lyckades få till en riktig blockbuster. Vin Diesel blev superstjärna över en natt och Paul Walker fortsatte att vara Paul Walker.

The Fast and The Furious fick sedan en rad uppföljare; 2 Fast 2 Furious, The Fast and The Furious: Tokyo Drift, Fast and Furious och nu årets Fast & Furious 5: Rio Heist. Att gå igenom alla dessa filmer och vilka karaktärer som hoppar in och ut (och som dör och kommer tillbaka i senare filmer!) skulle jag kunna ägna världens längsta blogginlägg åt men har man sett de tidigare filmerna så är det lite lite roligare att se femman. Att det inte kommer fler filmer i serien är otänkbart. De har spelat in 1,6 miljarder dollar på bio varav Fast & Furious 5 bidragit med mer än en tredjedel av denna enorma summa.

Handling
Att förklara vad filmen handlar om är lite krångligt om man inte har sett de tidigare filmerna, framför allt den fjärde filmen. Hur som helst, Dominic Toretto (Vin Diesel) och Brian O'Conner (Paul Walker) befinner sig med gänget i Rio de Janeiro i Brasilien på flykt undan den amerikanska polisen sedan Toretto fritagits från en fångtransport. De gör sig redo för en sista stöt mot en lokal maffiaboss (naturligtvis spelad av Joaquim de Almeida) för att stjäla ett antal miljoner dollar och sedan gömma sig för gott. Vad de inte vet är att federala agenter ledda av Luke Hobbs (Dwayne Johnson) är dem på spåren i Rio de Janeiro och fast beslutna om att ta fast dem.

Bra
Man får liksom checka ut hjärnan innan man ser Fast Five men om man bortser från klumpig dialog, action som bryter mot naturlagarna och massor med ologiska grejer så är filmen riktigt underhållande. För mig som fan av serien så var det kul att återse gamla karaktärer från tidigare filmer som ansluter i den här filmen och tar med sig sina egenheter. Lucas Black, som hade huvudrollen i trean, lyser dock med sin frånvaro så vi får se om han dyker upp i sexan eller inte. Jag vet att det är inte några stora skådespelarprestationer i den här eller de tidigare filmerna men jag tycker ändå att filmen har sin charm och en hel del roliga repliker.

Inledningsscenen är helt makalös. Torettos gäng åker upp med sandbuggies längs med ett tåg, sågar upp en av vagnarna som innehåller nya racerbilar och forslar över dem till en specialbyggd sandbuggy som sedan släpper av bilarna vid sidan om spåret. Till skillnad från Fast & Furious (4:an) har Justin Lin satsat mer på verkliga effekter än CGI, vilket definitivt var rätt väg att gå. Avslutningen på stölden med två kassaskåp som förstör halva Rio går heller inte av för hackor. Actionscenerna filmen igenom är spektakulära och både spännande och fascinerande trots att naturlagarna bryts gång på gång.

Dwayne Johnson hade tränat upp sig något vansinnigt för den här filmen. Han är ett vandrande muskelberg som svettas floder i filmen och då menar jag floder. Hans medverkan är ett lyft och när han sätts emot Vin Diesel, som bör vara nästan ett huvud kortare, så har vi två actiongiganter på duken, vilket inte är helt fel. Vin Diesel svettas för övrigt ingenting.

Fast Five tar sig också en lite oanad vändning ungefär i mitten av filmen. Detta orsakade jubel i biosalongen när jag såg filmen. Ska inte avslöja vad men det kändes inspirerat. Några förväntade det sig säkert men många hade nog inte en aning. Dessutom bör man sitta kvar efter eftertexterna för en extrascen som gör en uppföljare mer eller mindre oundviklig. Kanske kommer Fast Six utspelas i Europa?...

Jag gillar också att de "rebrandat" serien från att ha handlat om streetracing och snabba bilar till att handla om ett gäng karaktärer som skall göra en kupp, därav taglinen "Rio Heist". Ett smart drag av filmbolaget/manusförfattarna.

Dåligt
Att kritisera skådespeleriet känns som att skjuta i öppet mål. När Toretto och O'Conner plötsligt i filmen ställer sig på balkongen med varsin Corona (Fast & Furious-seriens öl of choice) och börjar prata om sina pappor så småler man trots att det ska vara "emotionellt laddat". En kärlekshistoria mellan en brasiliansk kvinnlig polis och Toretto är också rätt krystad och totalt osannolik men vafan, han måste väl få något också.

Sammanfattning
Jag är partisk eftersom jag gillar serien så självklart kommer jag rekommendera den till alla som vill ha toppklassig underhållning med riktigt spektakulära actionscener. Ett gäng sköna karaktärer som kör fort, stjäl pengar och förstör halva Rio de Janeiro är inte helt fel en lördagkväll. Om det här är en ny serie för dig så checka in de tidigare filmerna i turordning för att bättre hänga med och förstå var alla karaktärer kommer ifrån. Om du vill se skådespeleri av toppklass, hyr Försoning eller valfri Jane Campion-film i stället.

Betyget blir 4 av 5

Titel: Fast & Furious 5
År: 2011
Regi: Justin Lin
I rollerna: Vin Diesel, Paul Walker, Jordana Brewster, Ludacris, Tyrese Gibson, Elsa Pataky, Dwayne Johnson, Sung Kang

Recensioner av Fast & Furious 5 i media


Recensioner av Fast & Furious 5 på filmbloggar och andra filmsajter

onsdag 31 augusti 2011

Chaos Cinema - en videoessä av Matthias Stork

























Matthias Stork har gjort en mycket intressant videoessä kallad Chaos Cinema som får en att tänka till om handhållen kamera, snabba klipp, ständiga kameraåkningar och hur betydligt rörigare dagens film är jämfört med film är för ett tiotal år sedan. Jag håller verkligen med om att det har gått till överdrift i dagens, framförallt actioninriktade, filmer men det finns alltid undantag där "kaostekniken" fyller en funktion. I del 2 ger Stork ett ypperligt exempel från The Hurt Locker.

Jag har aldrig haft något emot handhållen kamera eller "shaky cam" som det numera beskrivs. Så fort kameran hålls i händerna så blir det ju per definition inte skakigt. Men det beror på vilken regissör som använder tekniken. När Paul Greengrass gör det i The Bourne Ultimatum så funkar det. När Jonathan Liebesman gör det i Battle Los Angeles funkar det inte. Jag är helt öppen för vilken metod som helst så länge det är motiverat i scenen som sådan och så länge det fyller en funktion för filmens handling.

Se Chaos Cinema. Klippen är totalt runt 15 minuter. Tipstack till Except Fears artikel "Chaos Cinema - Bra eller dåligt".

Del 1


Chaos Cinema Part 1 from Matthias Stork on Vimeo.

Del 2


Chaos Cinema Part 2 from Matthias Stork on Vimeo.

fredag 26 augusti 2011

Recension: Cowboys & Aliens (2011)



Cowboys & Aliens har haft sju personer inblandade i manusförfattandet och det faktumet höjde inte mina förväntningar inför Jon Favreus blandning av två, till synes motsatta genrer, western och science fiction. Förlagan till filmen är en tecknad serie från 2006 skapad av Scott Mitchell Rosenberg Fred van Lente och Andrew Foley. Filmrättigheterna snappades upp relativt snabbt och nu fem år senare så har filmen, med en budget på 163 miljoner dollar, nått biograferna med Daniel Craig och Harrison Ford i huvudrollerna.

Handling
Filmen utspelar sig i Arizona 1873 och börjar bokstavligt talat med att Jake Lonergan (Daniel Craig) vaknar upp mitt ute i vildmarken utan att veta vem han är eller var han är. Runt ena handleden har ett märkligt metallföremål som inte går att ta loss. Ett par brutala huvudjägare dyker upp till häst och beslutar sig för att tillfångata Lonergan och föra med honom till närmaste stad och myndigheterna. Lonergan lyckas dock försvara sig, våldsamt, och snor både vapen, kläder och cowboyhatt från en av huvudjägarna. Han vandrar vidare in i Absolution, en stad som mer eller mindre styrs med järnhand av en lokal boskapspatron Woodrow Dolarhyde (Harrison Ford) vars verksamhet är avgörande för att staden ens ska finnas till. Det ska dock visa sig att invånarna i staden har större, mer utomjordiska problem, än Dolarhyde och hans hantlangare. Lonergan, Dolarhyde och stadens invånare tvingas samarbeta för att möta det utomjordiska hotet och i bräschen går Lonergan, vars metallföremål kring handleden är ett kraftfullt vapen som aktiveras så fort rymdvarelserna närmar sig.


Bra
Ärligt talat vet jag inte om det var en så bra idé att filmatisera det här seriealbumet. Det är svårt att mixa westerngenren med science fiction (Läs Wild Wild West från 1999) och det finns nog en anledning att så få har provat på det. Med det sagt så var det rätt kul att se Daniel Craig som sammanbiten cowboy med en handkanon kring vristen. Men det var inte kul i två timmar.

Jag blev glad över att Clancy Brown var med, om än i en liten biroll. Han är ett relativt okänt namn för de flesta men ni som har sett Nyckeln till Frihet (The Shawshank Redemption) kommer garanterat ihåg den elaka fängelsevakten Mr Hadley. Det är snudd på kriminellt att han inte är med i fler storfilmer men eftersom han ständigt har jobb inom TV så kanske det helt enkelt är svårt att koordinera en filminspelning med hans schema.

Sam Rockwell är med på ett hörn i en liten biroll som hunsad barägare. En fantastisk skådespelare vars talang helt slösades bort i den här filmen.


Dåligt
Harrison Ford har varit ute och gjort mycket press och det märks att han är glad över att ha varit med i filmen. Det är inte alla gånger vi har sett honom i en roll som elak boskapsskötare som både hotar och torterar folk. Jag undrar dock om vi ska ta ner Harrison Ford en nivå och ställa oss frågan om han verkligen är en bra skådespelare längre. Missförstå mig inte, Harrison Ford är en ikon och har mängder av bra filmer bakom sig, men med tanke på hans val av filmer de senaste tio åren så undrar jag 1) om han har väldigt dåligt omdöme om vad som gör en bra film eller 2) om han helt enkelt inte får de bästa manusen längre. Det går nämligen inte att ta honom på allvar i den här filmen. Klumpig dialog framförs på ett klumpigt sätt med vresig röst.

Dolarhydes snorunge till son i filmen spelas av Paul Dano (mest känd som Eli Sunday, predikanten i There Will Be Blood) och han spelar över något totalt i början så att det nästan blir en parodi. Han är ett riktigt svin men manusförfattarna ser ut att ha glömt detta eftersom vi sedan ska bry oss om honom när han kidnappats av rymdvarelser. Vi kunde inte bry oss mindre. Låt han dö!

Manuset ja. Filmens akilleshäl som präglades av en massa olika idéer ihopkastade i en röra av sju manusförfattare. Små biroller med olika sidohistorier som inte leder någon vart, sidohistorier som vi varken har tid eller ork att engagera oss i. Det är alltid ett problem i en film när en karaktär dör och ska säga sina sista ord om vi som biobesökare inte bryr oss.

Cowboys & Aliens, som i USA har en åldersgräns på 13 år, är en rätt våldsam film med mycket blod. Det värsta var en totalt missbedömd scen mellan Harrison Ford och en pojke där Ford berättar en historia om sin egen far och vad han gjorde med honom. Jag ska inte avslöja vad men om historien hade någon slags poäng så var det helt fel sätt att berätta den. (I Sverige är åldersgränsen 15 år.)

Rymdvarelserna hålls inte hemliga särskilt länge utan vi får se dem i full action. Tyvärr så såg de ut som rymdvarelser vanligtvis gör i dagens science fiction-filmer. Inga överraskningar där inte. Deras anatomi bjöd också på en katastrofalt dålig design, rent överlevnadsmässigt...

Slutstriden var dåligt iscensatt och var varken spännande eller originell. Det är egentligen några CGI-monster som springer bland dammiga busksnår och cowboys och indianer som skjuter prick. Hyperavancerade rymdvarelser med rymdskepp och kanoner vs pilbågar och små Coltpuffror. Vem vinner? Vem försvinner?

Sammanfattning
Ett feltänkt projekt redan från start med alldeles för många manuskockar vid spisen. Till det positiva hör en godkänd insats av Daniel Craig, några hyfsade actionscener, en snygg Oliva Wilde och rätt bra musik. Utöver det så fick vi inte mycket mer än en rörig historia, övervåld, en överskattad insats av Harrison Ford, ointressanta sidokaraktärer och en upplösning som man gäspade till. Daniel Craigs handledsvapen var dock riktigt coolt!


Betyget blir 2 av 5.


Titel: Cowboys & Aliens
År: 2011
Regi: Jon Favreu
I rollerna: Daniel Craig, Harrison Ford, Oliva Wilde, Sam Rockwell, Clancy Brown

Läs fler recensioner av Cowboys & Aliens i media



Läs fler recensioner av Cowboys & Aliens på bloggar och filmsajter:



torsdag 25 augusti 2011

Recension: Apornas planet (R)evolution (2011)

















Apornas Planet är ett franchise som jag faktiskt inte har sett, ja förutom Tim Burtons "reimagining" från 2001, men den räknas nästan inte. Charlton Hestons film från 1968, regisserad av Franklin J Schaffner, är av många sedd som en klassiker i science fiction-genren och det är inget jag betvivlar. Effekterna har garanterat inte åldrats väl men så länge historien är intressant och skådespelarna arbetar med ett bra manus så spelar det ingen roll om apmaskerna ser lite sådär ut.

Sedan Tim Burton besökte Apornas Planet med Mark Wahlberg i huvudrollen så har det varit tyst i tio års tid. Det är inte så att serien har fans bland de stora massorna så det har inte funnits något tryck på filmbolaget att göra fler filmer. Förhandssnacket kring årets reboot, kallad Apornas Planet: (R)evolution, har därför inte varit översvallande positivt. Många har uttryckt skepsis och ifrågasatt om det verkligen finns en tillräckligt stor publik för filmen år 2011. När det framgick att effekterna skulle göras av Weta Workshop och med ingen mindre än Andy Serkis i huvudrollen som chimpansen Caesar, så började opinionen vända och fler och fler började bli nyfikna över resultatet, jag själv inkluderad.

De första recensionerna som droppade in var i de flesta fall väldigt positiva och en enad kritikerkår och bloggosfär har hyllat Andy Serkis och filmens fotorealistiska effekter. Apornas Planet: (R)evolution ser faktiskt ut att kunna bli en av årets stora succéer på bio, något som få har förutspått.

Handling
Den unge forskaren Will Rodman (James Franco) arbetar med att ta fram ett botemedel mot Alzheimers. Han drivs mycket av att det faktum att hans far Charles (John Lithgow), som han delar bostad med, har sjukdomen och blir sämre och sämre. Botemedlet går ut på att ett virus sprutas in i kroppen, vilket ska göra att hjärnan börjar producera nya hjärnceller och därmed bota sjukdomen. Testerna görs på apor men bieffekterna är för negativa för att testerna ska kunna genomföras på människor. En av aporna som genomgått testet går bärsärk inne på företaget och projektet läggs på is. Det visar sig att apan, som är en hona, försökt skydda sitt barn.

Den lilla chimpansen hittas under ett skrivbord och Rodman tar med den hem, fast besluten att fortsätta med sin forskning på hemmaplan. Apan (Andy Serkis) får namnet Caesar och börjar snabbt lära sig mer och mer saker, bland annat teckenspråk. Caesar har ärvt virusets egenskaper från sin mor utan att själv drabbas av bieffekterna och viruset visar sig också göra att personen/testdjuret blir smartare. För att inte avslöja för mycket beskriver jag inte mer av handlingen annat än att Caesar, efter att ha attackerat en av Rodmans grannar, hamnar på en slags djurförvaring/zoo för apor som skall skickas iväg till forskningsföretag som testobjekt. Caesar är fast besluten på att ta sig därifrån...

Bra
Fotorealistiska effekter har verkligen genomgått en revolution de senaste 10 åren och Apornas Planet: (R)evolution höjer ribban ännu ett snäpp, främst då aporna syns i närbild. Det är vansinnigt imponerande och man är med redan från start och tänker inte alls på att det är digitala effekter på duken. Effektmakarna har uttryckligen sagt att det inte hade fungerat utan Andy Serkis. Jag tror dem! I de små featurettes som finns på Youtube ser man hur mycket Serkis går in i rollen och hur det tar fram det bästa ur hans motspelare, precis som i hans övriga filmer. Okej, James Franco kanske inte höjde sin skådespelarnivå jättemycket men ändå. Andy Serkis förtjänar all bra kritik han har fått och det är på tiden att han får en Oscarnominering.

Filmen kommer igång rätt fort och tempot är bra. Regissören Rupert Wyatt, som faktiskt bara gjort en enda långfilm tidigare, The Escapist, hanterar både effektstunga scener och de mer lågmälda scenerna med självförtroende. Just scenerna med Franco och Lithgow fungerar väldigt bra och ger filmen en emotionell kärna och den nödvändiga motivationen för oss biobesökare att bry oss om huvudkaraktärerna.

Förutom chimpansen Caesar så har en orangutang filmens bästa biroll. Scenerna mellan Caesar och orangutangen kommer många att minnas.

Dåligt
Ett problem i filmen är tidsperspektivet. Det var lite svårt att orientera sig som tittare om hur mycket tid som hade passerat mellan olika scener. Man ser att Caesar växer och blir smartare men inte under hur lång tid.

En missbedömning i rollbesättningen var Tom Felton, mer känd som elaka Draco Malfoy i Harry Potter-filmerna. Han kändes riktigt typecastad som en elak djurskötare. Han var rent ut sagt överjävlig. Jag förstod inte riktigt poängen med varför han skulle vara så elak mot aporna. Hade han varit en illa behandlad apa i ett tidigare liv eller vad?

Tempot i filmen är som sagt bra men ibland gick det lite väl fort att ta sig från A till B. I början av filmen framgår det att viruset/vaccinet måste testas obönhörligt. Det får helt enkelt inte finnas tillstymmelse till biverkningar innan testerna görs på människor. Lite senare i filmen så slängs dessa betänkligheter vind för våg och tester skall genomföras direkt efter att Rodman berättat om sin pappas snabba förbättring.

Det fanns en del logiska luckor i filmen, framförallt kring själva antalet apor som gör revolution. När revolutionen börjar, vilket alla sett i trailern, så är det betydligt många fler apor än vad vi har sett tidigare i filmen. Jag skulle uppskatta antalet apor till runt 40 stycken men när revolutionen väl börjar var det tre eller fyra gånger så många. Någon som kan ge en förklaring till detta? Skriv gärna en kommentar.

Filmen hintar också om virusets biverkningar på människor och hur det sprids, vilket har en avgörande betydelse för hela planeten, men regissören har valt att inte fokusera på det i tillräckligt stor grad som borde vara befogat med tanke på konsekvenserna. Med tanke på hur filmen slutar så förstår jag om denna del av handlingen lämnats åt en eventuell uppföljare.

Sammanfattning
Jag blev positivt överraskad av Apornas Planet: (R)evolution och ser fram emot fler filmer i serien. Lite logiska luckor här och var, en felcastad och överspelande Tom Felton och snurrigt tidsperspektiv till trots. Effekterna, Andy Serkis och en rafflande slutstrid mellan apor och människor på Golden Gate-bron gör det här till en av sommarens mest underhållande filmer.

Betyget blir en svag 4:a av 5.

Titel: Rise of the Planet of the Apes
År: 2011
Regi: Rupert Wyatt
I rollerna: James Franco, Andy Serkis, Freida Pinto, Brian Cox, John Lithgow, Tom Felton, David Oyelowo

Läs fler recensioner av Apornas Planet: (R)evolution