onsdag 31 augusti 2011

Chaos Cinema - en videoessä av Matthias Stork

























Matthias Stork har gjort en mycket intressant videoessä kallad Chaos Cinema som får en att tänka till om handhållen kamera, snabba klipp, ständiga kameraåkningar och hur betydligt rörigare dagens film är jämfört med film är för ett tiotal år sedan. Jag håller verkligen med om att det har gått till överdrift i dagens, framförallt actioninriktade, filmer men det finns alltid undantag där "kaostekniken" fyller en funktion. I del 2 ger Stork ett ypperligt exempel från The Hurt Locker.

Jag har aldrig haft något emot handhållen kamera eller "shaky cam" som det numera beskrivs. Så fort kameran hålls i händerna så blir det ju per definition inte skakigt. Men det beror på vilken regissör som använder tekniken. När Paul Greengrass gör det i The Bourne Ultimatum så funkar det. När Jonathan Liebesman gör det i Battle Los Angeles funkar det inte. Jag är helt öppen för vilken metod som helst så länge det är motiverat i scenen som sådan och så länge det fyller en funktion för filmens handling.

Se Chaos Cinema. Klippen är totalt runt 15 minuter. Tipstack till Except Fears artikel "Chaos Cinema - Bra eller dåligt".

Del 1


Chaos Cinema Part 1 from Matthias Stork on Vimeo.

Del 2


Chaos Cinema Part 2 from Matthias Stork on Vimeo.

fredag 26 augusti 2011

Recension: Cowboys & Aliens (2011)



Cowboys & Aliens har haft sju personer inblandade i manusförfattandet och det faktumet höjde inte mina förväntningar inför Jon Favreus blandning av två, till synes motsatta genrer, western och science fiction. Förlagan till filmen är en tecknad serie från 2006 skapad av Scott Mitchell Rosenberg Fred van Lente och Andrew Foley. Filmrättigheterna snappades upp relativt snabbt och nu fem år senare så har filmen, med en budget på 163 miljoner dollar, nått biograferna med Daniel Craig och Harrison Ford i huvudrollerna.

Handling
Filmen utspelar sig i Arizona 1873 och börjar bokstavligt talat med att Jake Lonergan (Daniel Craig) vaknar upp mitt ute i vildmarken utan att veta vem han är eller var han är. Runt ena handleden har ett märkligt metallföremål som inte går att ta loss. Ett par brutala huvudjägare dyker upp till häst och beslutar sig för att tillfångata Lonergan och föra med honom till närmaste stad och myndigheterna. Lonergan lyckas dock försvara sig, våldsamt, och snor både vapen, kläder och cowboyhatt från en av huvudjägarna. Han vandrar vidare in i Absolution, en stad som mer eller mindre styrs med järnhand av en lokal boskapspatron Woodrow Dolarhyde (Harrison Ford) vars verksamhet är avgörande för att staden ens ska finnas till. Det ska dock visa sig att invånarna i staden har större, mer utomjordiska problem, än Dolarhyde och hans hantlangare. Lonergan, Dolarhyde och stadens invånare tvingas samarbeta för att möta det utomjordiska hotet och i bräschen går Lonergan, vars metallföremål kring handleden är ett kraftfullt vapen som aktiveras så fort rymdvarelserna närmar sig.


Bra
Ärligt talat vet jag inte om det var en så bra idé att filmatisera det här seriealbumet. Det är svårt att mixa westerngenren med science fiction (Läs Wild Wild West från 1999) och det finns nog en anledning att så få har provat på det. Med det sagt så var det rätt kul att se Daniel Craig som sammanbiten cowboy med en handkanon kring vristen. Men det var inte kul i två timmar.

Jag blev glad över att Clancy Brown var med, om än i en liten biroll. Han är ett relativt okänt namn för de flesta men ni som har sett Nyckeln till Frihet (The Shawshank Redemption) kommer garanterat ihåg den elaka fängelsevakten Mr Hadley. Det är snudd på kriminellt att han inte är med i fler storfilmer men eftersom han ständigt har jobb inom TV så kanske det helt enkelt är svårt att koordinera en filminspelning med hans schema.

Sam Rockwell är med på ett hörn i en liten biroll som hunsad barägare. En fantastisk skådespelare vars talang helt slösades bort i den här filmen.


Dåligt
Harrison Ford har varit ute och gjort mycket press och det märks att han är glad över att ha varit med i filmen. Det är inte alla gånger vi har sett honom i en roll som elak boskapsskötare som både hotar och torterar folk. Jag undrar dock om vi ska ta ner Harrison Ford en nivå och ställa oss frågan om han verkligen är en bra skådespelare längre. Missförstå mig inte, Harrison Ford är en ikon och har mängder av bra filmer bakom sig, men med tanke på hans val av filmer de senaste tio åren så undrar jag 1) om han har väldigt dåligt omdöme om vad som gör en bra film eller 2) om han helt enkelt inte får de bästa manusen längre. Det går nämligen inte att ta honom på allvar i den här filmen. Klumpig dialog framförs på ett klumpigt sätt med vresig röst.

Dolarhydes snorunge till son i filmen spelas av Paul Dano (mest känd som Eli Sunday, predikanten i There Will Be Blood) och han spelar över något totalt i början så att det nästan blir en parodi. Han är ett riktigt svin men manusförfattarna ser ut att ha glömt detta eftersom vi sedan ska bry oss om honom när han kidnappats av rymdvarelser. Vi kunde inte bry oss mindre. Låt han dö!

Manuset ja. Filmens akilleshäl som präglades av en massa olika idéer ihopkastade i en röra av sju manusförfattare. Små biroller med olika sidohistorier som inte leder någon vart, sidohistorier som vi varken har tid eller ork att engagera oss i. Det är alltid ett problem i en film när en karaktär dör och ska säga sina sista ord om vi som biobesökare inte bryr oss.

Cowboys & Aliens, som i USA har en åldersgräns på 13 år, är en rätt våldsam film med mycket blod. Det värsta var en totalt missbedömd scen mellan Harrison Ford och en pojke där Ford berättar en historia om sin egen far och vad han gjorde med honom. Jag ska inte avslöja vad men om historien hade någon slags poäng så var det helt fel sätt att berätta den. (I Sverige är åldersgränsen 15 år.)

Rymdvarelserna hålls inte hemliga särskilt länge utan vi får se dem i full action. Tyvärr så såg de ut som rymdvarelser vanligtvis gör i dagens science fiction-filmer. Inga överraskningar där inte. Deras anatomi bjöd också på en katastrofalt dålig design, rent överlevnadsmässigt...

Slutstriden var dåligt iscensatt och var varken spännande eller originell. Det är egentligen några CGI-monster som springer bland dammiga busksnår och cowboys och indianer som skjuter prick. Hyperavancerade rymdvarelser med rymdskepp och kanoner vs pilbågar och små Coltpuffror. Vem vinner? Vem försvinner?

Sammanfattning
Ett feltänkt projekt redan från start med alldeles för många manuskockar vid spisen. Till det positiva hör en godkänd insats av Daniel Craig, några hyfsade actionscener, en snygg Oliva Wilde och rätt bra musik. Utöver det så fick vi inte mycket mer än en rörig historia, övervåld, en överskattad insats av Harrison Ford, ointressanta sidokaraktärer och en upplösning som man gäspade till. Daniel Craigs handledsvapen var dock riktigt coolt!


Betyget blir 2 av 5.


Titel: Cowboys & Aliens
År: 2011
Regi: Jon Favreu
I rollerna: Daniel Craig, Harrison Ford, Oliva Wilde, Sam Rockwell, Clancy Brown

Läs fler recensioner av Cowboys & Aliens i media



Läs fler recensioner av Cowboys & Aliens på bloggar och filmsajter:



torsdag 25 augusti 2011

Recension: Apornas planet (R)evolution (2011)

















Apornas Planet är ett franchise som jag faktiskt inte har sett, ja förutom Tim Burtons "reimagining" från 2001, men den räknas nästan inte. Charlton Hestons film från 1968, regisserad av Franklin J Schaffner, är av många sedd som en klassiker i science fiction-genren och det är inget jag betvivlar. Effekterna har garanterat inte åldrats väl men så länge historien är intressant och skådespelarna arbetar med ett bra manus så spelar det ingen roll om apmaskerna ser lite sådär ut.

Sedan Tim Burton besökte Apornas Planet med Mark Wahlberg i huvudrollen så har det varit tyst i tio års tid. Det är inte så att serien har fans bland de stora massorna så det har inte funnits något tryck på filmbolaget att göra fler filmer. Förhandssnacket kring årets reboot, kallad Apornas Planet: (R)evolution, har därför inte varit översvallande positivt. Många har uttryckt skepsis och ifrågasatt om det verkligen finns en tillräckligt stor publik för filmen år 2011. När det framgick att effekterna skulle göras av Weta Workshop och med ingen mindre än Andy Serkis i huvudrollen som chimpansen Caesar, så började opinionen vända och fler och fler började bli nyfikna över resultatet, jag själv inkluderad.

De första recensionerna som droppade in var i de flesta fall väldigt positiva och en enad kritikerkår och bloggosfär har hyllat Andy Serkis och filmens fotorealistiska effekter. Apornas Planet: (R)evolution ser faktiskt ut att kunna bli en av årets stora succéer på bio, något som få har förutspått.

Handling
Den unge forskaren Will Rodman (James Franco) arbetar med att ta fram ett botemedel mot Alzheimers. Han drivs mycket av att det faktum att hans far Charles (John Lithgow), som han delar bostad med, har sjukdomen och blir sämre och sämre. Botemedlet går ut på att ett virus sprutas in i kroppen, vilket ska göra att hjärnan börjar producera nya hjärnceller och därmed bota sjukdomen. Testerna görs på apor men bieffekterna är för negativa för att testerna ska kunna genomföras på människor. En av aporna som genomgått testet går bärsärk inne på företaget och projektet läggs på is. Det visar sig att apan, som är en hona, försökt skydda sitt barn.

Den lilla chimpansen hittas under ett skrivbord och Rodman tar med den hem, fast besluten att fortsätta med sin forskning på hemmaplan. Apan (Andy Serkis) får namnet Caesar och börjar snabbt lära sig mer och mer saker, bland annat teckenspråk. Caesar har ärvt virusets egenskaper från sin mor utan att själv drabbas av bieffekterna och viruset visar sig också göra att personen/testdjuret blir smartare. För att inte avslöja för mycket beskriver jag inte mer av handlingen annat än att Caesar, efter att ha attackerat en av Rodmans grannar, hamnar på en slags djurförvaring/zoo för apor som skall skickas iväg till forskningsföretag som testobjekt. Caesar är fast besluten på att ta sig därifrån...

Bra
Fotorealistiska effekter har verkligen genomgått en revolution de senaste 10 åren och Apornas Planet: (R)evolution höjer ribban ännu ett snäpp, främst då aporna syns i närbild. Det är vansinnigt imponerande och man är med redan från start och tänker inte alls på att det är digitala effekter på duken. Effektmakarna har uttryckligen sagt att det inte hade fungerat utan Andy Serkis. Jag tror dem! I de små featurettes som finns på Youtube ser man hur mycket Serkis går in i rollen och hur det tar fram det bästa ur hans motspelare, precis som i hans övriga filmer. Okej, James Franco kanske inte höjde sin skådespelarnivå jättemycket men ändå. Andy Serkis förtjänar all bra kritik han har fått och det är på tiden att han får en Oscarnominering.

Filmen kommer igång rätt fort och tempot är bra. Regissören Rupert Wyatt, som faktiskt bara gjort en enda långfilm tidigare, The Escapist, hanterar både effektstunga scener och de mer lågmälda scenerna med självförtroende. Just scenerna med Franco och Lithgow fungerar väldigt bra och ger filmen en emotionell kärna och den nödvändiga motivationen för oss biobesökare att bry oss om huvudkaraktärerna.

Förutom chimpansen Caesar så har en orangutang filmens bästa biroll. Scenerna mellan Caesar och orangutangen kommer många att minnas.

Dåligt
Ett problem i filmen är tidsperspektivet. Det var lite svårt att orientera sig som tittare om hur mycket tid som hade passerat mellan olika scener. Man ser att Caesar växer och blir smartare men inte under hur lång tid.

En missbedömning i rollbesättningen var Tom Felton, mer känd som elaka Draco Malfoy i Harry Potter-filmerna. Han kändes riktigt typecastad som en elak djurskötare. Han var rent ut sagt överjävlig. Jag förstod inte riktigt poängen med varför han skulle vara så elak mot aporna. Hade han varit en illa behandlad apa i ett tidigare liv eller vad?

Tempot i filmen är som sagt bra men ibland gick det lite väl fort att ta sig från A till B. I början av filmen framgår det att viruset/vaccinet måste testas obönhörligt. Det får helt enkelt inte finnas tillstymmelse till biverkningar innan testerna görs på människor. Lite senare i filmen så slängs dessa betänkligheter vind för våg och tester skall genomföras direkt efter att Rodman berättat om sin pappas snabba förbättring.

Det fanns en del logiska luckor i filmen, framförallt kring själva antalet apor som gör revolution. När revolutionen börjar, vilket alla sett i trailern, så är det betydligt många fler apor än vad vi har sett tidigare i filmen. Jag skulle uppskatta antalet apor till runt 40 stycken men när revolutionen väl börjar var det tre eller fyra gånger så många. Någon som kan ge en förklaring till detta? Skriv gärna en kommentar.

Filmen hintar också om virusets biverkningar på människor och hur det sprids, vilket har en avgörande betydelse för hela planeten, men regissören har valt att inte fokusera på det i tillräckligt stor grad som borde vara befogat med tanke på konsekvenserna. Med tanke på hur filmen slutar så förstår jag om denna del av handlingen lämnats åt en eventuell uppföljare.

Sammanfattning
Jag blev positivt överraskad av Apornas Planet: (R)evolution och ser fram emot fler filmer i serien. Lite logiska luckor här och var, en felcastad och överspelande Tom Felton och snurrigt tidsperspektiv till trots. Effekterna, Andy Serkis och en rafflande slutstrid mellan apor och människor på Golden Gate-bron gör det här till en av sommarens mest underhållande filmer.

Betyget blir en svag 4:a av 5.

Titel: Rise of the Planet of the Apes
År: 2011
Regi: Rupert Wyatt
I rollerna: James Franco, Andy Serkis, Freida Pinto, Brian Cox, John Lithgow, Tom Felton, David Oyelowo

Läs fler recensioner av Apornas Planet: (R)evolution

måndag 22 augusti 2011

Recension: Super 8 (2011)

























En Goonies för 2000-talet har varit den rådande beskrivningen för JJ Abrams senaste film Super 8 och visst ligger det mycket i liknelsen med Richard Donners kultförklarade film från 1985. Steven Spielberg stod för storyn till Goonies och var också exekutiv producent. För Super 8 klev han upp ett snäpp och producerade med sitt bolag Amblin Entertainment. Att JJ Abrams skulle samarbeta med Spielberg hade jag räknat med till 100 procent. JJ påminner väldigt mycket om en ung Steven Spielberg, både som filmskapare och visionär men också till utseendet. Ja till och med deras röster är slående lika varandra!

Marknadsföringen av Super 8 har varit riktigt lyckad och påminde till viss del om kampanjen för JJ Abrams-producerade Cloverfield från 2008. Små snuttar ur filmen har läckts och även klipp, filmad i Super 8-format, från 1940-talet har släppts till filmbloggar och filmrelaterade sajter, vilket spätt på intresset och förhandssnacket inför premiären. Jag är ett stort fan av JJ Abrams och självklart av Steven Spielberg så jag gick med höga förväntningar till biografen för att uppleva lite 80-talsnostalgi.

Handling
Filmen utspelas sommaren 1979 i en liten stad i Ohio där en grupp barn/ungdomar spelar in en egen zombiefilm med en super 8-kamera. Killen som skrivit manus och regisserar heter Charles och han har snabbt ändrat i manuset och lagt till en kvinnlig karaktär. Hon som ska spela rollen heter Alice och är till råga på allt skolans populäraste tjej och hon kan dessutom köra bil. En scen ska utspelas vid en tågstation på kvällen så hon "lånar" sin pappas bil för att hämta upp killarna och åka iväg och filma scenen. Väl framme börjar de repetera scenen och sätta upp kameran och ljussätta. När ett tåg är på väg att passera förbi skyndar de sig att filma scenen för att få med tåget i bakgrunden. En av killarna ser att en vit pick-up kör med full fart mot spåret och frontalkrockar med tåget, vilket orsakar en våldsam urspårning. Barnen klarar sig med mindre blessyrer och tar sig fram till vraket av pick-upen, som körts av en av deras lärare på skolan, Dr Woodward. Han är fortfarande vid liv och säger åt dem att aldrig någonsin berätta vad de sett. Barnen får med sig en karta som faller ur Woodwards hand och de lyckas kasta sig in i Alice bil och åka därifrån. En av killarna hittar också en märklig liten kub bland vrakresterna som han lägger i fickan. Kort efter att barnen åkt därifrån anländer en stor militärstyrka.

Bra
Rollbesättningen av Super 8 är riktigt lyckad och JJ har, precis som Steven Spielberg, en bra känsla för hur man regisserar barn i en film, både barn som saknar skådespelarerfarenhet och de som gjort någon enstaka roll i en film eller på teater. Storfilmer med barn i huvudrollen kan stå och falla med rollbesättningen (ja förutom Harry Potter-serien) och att dessutom anlita helt okända och oprövade talanger är ett risktagande. Barnen i Super 8 övertygar och personkemin mellan dem är både äkta och underhållande. En stor skillnad jämfört med Goonies, även om den liknelsen börjar bli tjatig, är att det skriks betydligt mindre i Super 8. Ni som inte har sett Goonies på ett tag kommer nog inte ihåg hur otroligt mycket skrik det är i den filmen.

JJ Abrams är otroligt duktig på att säga väldigt mycket med sitt bildspråk. Han behöver sällan hamra in det vi ska känna med en scen utan låter en kort scen eller bildinramning göra jobbet. Första scenen i filmen är ett perfekt exempel på detta och borde användas på filmskolor som inspiration. Med hjälp av en långsam kameraåkning inne på ett stålverk lägger han grunden för filmens huvudperson och temat för filmen, som handlar mer om mänskliga relationer och öden än tågkraschen och vad det var som dolde sig i en utav vagnarna. Kameran åker in mot en skylt där det står antalet dagar utan en allvarlig olycka på stålverket. En man klättrar upp på en stege och plockar ner siffrorna som hänger där och hänger upp siffran 1. Devisen "less is more" kunde inte bli tydligare.

Filmens upplägg med en tågkrasch, militär, förrymd varelse och mysterium påminde mycket om E.T men kändes ändå originell och spännande på en gång. Och just idén att någonting oavsiktligt har fastnat på film eller i bild är alltid fascinerande. Jag älskar filmer där karaktärer börjar detaljstudera en filmsekvens eller bild och upptäcker något mystiskt och oförklarligt. Tyvärr utnyttjas inte detta berättarknep tillräckligt i filmen, vilket är lite märkligt eftersom filmens titel mer än något annat anspelar på just mysteriet med super 8-filmen.

JJ Abrams visade med den underskattade Mission Impossible III att han kan hantera actionscener med bravur och Super 8 innehåller sin beskärda del av, i vissa fall ganska våldsam, action i samma stil som filmen Cloverfield.

Dåligt
Super 8 har fått väldigt bra kritik i svensk och internationell media men jag kan tycka att vissa kritiker varit litet för givmilda med lovorden. Super 8 har ett tematiskt problem och utan att avslöja för mycket så handlar det om vad filmen egentligen vill handla om. Är det en klassisk "coming of age"-film där en grupp barn/ungdomar är med om ett äventyr (exempelvis Stand by me) eller handlar det endast om en förrymd varelse (exempelvis Cloverfield) eller är det en kombination?

Skulle jag beskriva Super 8 skulle jag säga filmen E.T men i en version där Elliot och hans syskon aldrig träffar E.T, vilket i sig inte behöver vara något dåligt. Men om vi har en film med två berättelser som löper mer parallellt än tillsammans med varandra så blir i varje fall jag mindre engagerad i både karaktärerna, handlingen och filmen som helhet.

Sammanfattning
Super 8 är en bra film med riktigt bra skådespelarinsatser, effekter, spännande scener och tidstypiska detaljer som tar en tillbaka till det sena 1970-talet. En riktig familjefilm på alla sätt och vis. Tyvärr misslyckas den litet med samspelet mellan de två huvudhistorierna i filmen, vilket gör att man som tittare inte blir lika engagerad i karaktärerna, något som tar bort en del från upplevelsen. Men vi har dock några framtida skådespelartalanger att hålla ögonen öppna för, särskilt Elle Fanning.


Betyget blir 3 av 5

Titel: Super 8
År: 2011
Regi: JJ Abrams
I rollerna: Joel Courtney, Kyle Chandler, Elle Fanning, Riley Griffiths, Ryan Lee, Gabriel Basso, Zach Mills

Läs vad andra tyckte om Super-8
Super 8 - Ciné.se
Super 8 - Cinema
Super 8 (2011) - Cinezine
Nostalgisk Sci-fi - Corren
Super-8 - Dagens Nyheter
Super 8 - Expressen
Spielberg goes retro - Gefle Dagblad
Vilken besvikelse - My Advertising Space
Super 8 - Göteborgs-Posten
Super 8 - Fiffis Filmtajm
Allt finns i Super 8 - Helsingborgs Dagblad
Recension av sommarens stora spänningsfilm, Super 8 - Kulturbloggen
Super 8 - SVT Kulturnyheterna
Super 8 - Spänning på topp - Metro
Spielberg lämnar över facklan - MovieZine
Super 8 - Meny
Super 8 - Nöjesguiden
Super 8 Recension - Onyanserat
Ingenting hänger ihop - Svenska Dagbladet
Fräsch Spielbergsoppa - Sydsvenskan
Smakar mer Spielberg än Abrams - Upsala Nya Tidning
Super 8 (2011) - Syndare i Filmparadiset


fredag 19 augusti 2011

Recension: Pirates of the Caribbean - On Stranger Tides (2011)




















Pirates of the Caribbean-filmerna är ohyggligt populära men för inte så länge sedan var piratgenren helt död. Finske regissören Renny Harlin gjorde 1995 filmen Cutthroat Island med Geena Davis och Matthew Modine i huvudrollerna och resultatet blev ett rejält magplask. Filmen hamnade till och med i Guiness rekordbok som en av de mest förlustbringande filmprojekten någonsin. Carolco Pictures gick i konkurs och Geena Davis karriär har gått på sparlåga sedan dess.

Förväntningarna på Pirates of the Caribbean - Svarta pärlans förbannelse (2003) var därför inte särskilt höga inför premiären. Filmen blev dock en oerhörd succé världen över och Johnny Depp gjorde över en natt karaktären Jack Sparrow till en ikon inom populärkulturen. Som grädde på moset blev han Oscarnominerad det året. Den första filmen har verkligen behållit sin charm och är utan tvekan folks favorit fortfarande i serien. Uppföljaren Pirates of the Caribbean: Död mans kista drog in ännu mera pengar men fick sämre recensioner än sin föregångare. Den tredje filmen, Pirates of the Caribbean: Vid världs ände, blev också en gigantisk hit på bio men sågades jämns med fotknölarna av enad kritikerkår och de biobesökare som inte somnade av tristess i biosalongerna.

Så utgångsläget för en fjärde film i serien såg bra ut rent ekonomiskt men skulle folk gå och se en fjärde film, och dessutom hosta upp mer pengar för 3D-versionen? Svaret blev ett rungande ja och filmen är nu den åttonde största filmen i historien (inflation ej medräknad).

Handling
Jack Sparrow är i London för att frita sin tidigare styrman Gibbs men misslyckas och tillfångatas. Han förs samman med Kung George II som vill att Sparrow ska vara guide under en expedition för att hitta ungdomens källa innan spanjorerna gör det. Ledaren för expedition är Barbossa som just nu jobbar för det brittiska kungahuset. Det är dock fler en engelsmännen och spanjorerna som är ute efter ungdomens källa. En kvinna, som utger sig för att vara Jack Sparrow, är också i London där hon rekryterar matroser till sin expedition. Hon är dotter till sjörövaren Blackbeard och hade tidigare en romans med Jack Sparrow. Hon och Blackbeard lyckas tvinga Sparrow att leda dem till ungdomens källa. Det blir nu en kamp om klockan för att komma dit först.

Bra
Det finns ärligt talat inte så mycket bra att säga om den här filmen annat än att Hans Zimmers musik är fantastisk. Det bästa var när eftertexterna började rulla och vi biobesökare äntligen fick lämna biografen.

Dåligt
Regissören Rob Marshall och filmens producenter gjorde ett stort misstag när de valde att filma med 3D-kameror. Ett notoriskt problem med 3D-projicering är att bilden blir mörkare. Dock handlar det mer om att biografägarna vill spara pengar på lampor än något annat. 3D-projicering sliter på lamporna betydligt mer än vanlig film. Men hur som helst, bilden blir mörkare, och eftersom mer än halva filmen utspelar sig nattetid så blev filmen stundtals kolsvart. Jag tog faktiskt av mig 3D-glasögonen under många sekvenser för att ens se vad som försiggick. I de "ljusa" scenerna så bidrog inte 3D-effekten någonting för filmupplevelsen.

Den andra och tredje filmens enormt komplicerade historier har tyvärr anammats även i denna film. Okej, alla ska finna ungdomens källa men det framgår aldrig riktigt varför detta är så viktigt för alla inblandade. Det är massor av karaktärer hit och dit och ett tag känns det som om Jack Sparrow bara är en bifigur när allt kommer omkring.

Karaktären Blackbeard besitter övernaturliga krafter och ett eldsprutande fartyg (?) men detta utvecklas aldrig i filmen, vilket var märkligt eftersom han skulle bli betydligt mer mäktig och skräckinjagande än han var i filmen. Nu blev han bara en solbränd bitter och sur gammal gubbe som viftade med sitt svärd.

Johnny Depps fjärde prestation som Jack Sparrow var också rätt tråkig. Han kör samma gamla trick, samma mimik och sluddriga Keith Richards-babbel. Det var kul i första filmen och i andra filmen men det hade varit intressant om han kunde utveckla karaktären i stället för att göra en pastisch på sig själv. Nu är han mer eller mindre än clown som trippar runt och tramsar i stället för att vara filmens stora hjälte.

Nu får jag väl skit från en del men jag förstår inte riktigt Penelopé Cruz storhet som skådespelerska. Köpte inte henne alls i den här filmen och har sällan gjort det i andra filmer heller. Jag gissar att hon är betydligt bättre i filmer av Almodovar där hon kan använda sin spanska. Det sprakade heller inte mellan henne och Johnny Depp - trots att de skulle ha haft en romans tillsammans tidigare.

Två karaktärer, som lyfts fram på affischerna, är missionären Philip och sjöjungfrun Syrena. I förhandsryktena så var alla säkra på att dessa var det nya Orlando Bloom-Keira Knightley-paret men ack så fel de hade. De är knappt med i filmen och ingen kunde bry sig mindre om deras "romans". Karaktärerna skulle kunna ha gjorts intressanta men manusförfattarna snöade in på "göra allt komplicerat"-spåret redan med andra filmen i stället för att hålla allting basic.

Ett annat problem med filmen, vilket gjorde att det blev en sådan tråkig upplevelse, var strukturen. Scenerna bara radas på varandra utan finess. Dialogscen-actionscen-dialogscen-actionscen och så vidare. Rob Marshall är inte känd som en actionregissör, vilket i sig inte är något enkelt, och det märktes i filmen. Tempot blev ojämnt och i slutändan orkade man inte bry sig om varför folk slogs och skrek och hoppade från båtar och sköt med kanoner.

Sammanfattning
Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides var en bedrövlig filmupplevelse som jag allra helst vill glömma. Ett oinspirerat projekt redan från start med trötta karaktärer och en överdrivet komplicerad historia med onödiga förvecklingar. Beslutet att filma i 3D när filmen utspelar sig till största delen nattetid var ett kardinalfel och valet av regissör borde ha gått till någon som är bättre på action och som har en bättre känsla för tempo. Om det, gud förbjude, blir en femte film så önskar jag att manusförfattarna går tillbaka till första filmen och försöker fatta varför just den funkade så bra.

Betyget blir 1 av 5

Titel: Pirates of the Caribbean - On Stranger Tides
År: 2011
Regi: Rob Marshall
I rollerna: Johnny Depp, Penélope Cruz, Geoffrey Rush, Ian McShane, Kevin McNally, Sam Claflin, Astrid Berges-Frisbey, Stephen Graham, Keith Richards, Richard Griffiths

Läs fler recensioner av Pirates of the Caribbean - On Stranger Tides

torsdag 18 augusti 2011

Recension: Transformers - Dark of the Moon (2011)















Hasbros leksaksfranchise Transformers togs till vita duken av Michael Bay 2007 och med biointäkter på 700 miljoner dollar var succén ett faktum. Recensionerna varierade men var överlag relativt positiva med tanke på att Mr Bayhem regisserat den. Jag gillar själv den första filmen och tycker den har sin charm trots flera brister. Effekterna var banbrytande men fick snöpligt nog ingen Oscar.

Den andra filmen, Transformers: Revenge of the Fallen kom bara två år senare och slaktades av kritikerna. Rent pengamässigt var filmen en megahit med över 800 miljoner inspelade dollar bara på bio men ytterst få pratar med glädje om denna filmupplevelse. Jag själv fick nästan tinnitus efter premiärvisningen. Att hitta brister i Revenge of the Fallen är som att skjuta i öppet mål och till och med Regissören erkänner: "Transformers" var skräp. Mycket skuld har lagts på strejken bland manusförfattarna, vilket gjorde att inspelningen inte hade ett färdigt och genomarbetat manus vid produktionsstarten, men det var nog en hel del annat fel i den filmen.

I år var det dags för den tredje filmen i serien och förmodligen Michael Bays sista Transformersfilm. Den här gången har han hoppat på 3D-tekniken fullt ut och har vägletts av James Cameron och hans team bakom Avatar. För två veckor sedan passerade Transformers: Dark of the Moon 1 miljard dollar i biointäkter och gör den till femte mest inkomstbringande filmen genom tiderna (inflation ej inräknad).

Handling
I början på 1960-talet kraschar ett rymdskepp från Cybertron kallat The Ark på månen. Ombord finns en uppfinning som kan möjliggöra fred mellan Autobots och Decepticons. Kraschen upptäcks av NASA och dåvarande presidenten startar rymdprogrammet för att utforska skeppet. Filmen hoppar sedan till nutid där Autobots ledda av Optimus Prime hjälper den amerikanska militären med konflikter runt om i världen. På ett uppdrag i Chernobyl i Ukraina hittar man en bränslecell från det kraschade skeppet på månen. Autobots får då reda på att NASA känt till skeppet i nästan 40 år utan att berätta det för någon. De åker till månen, hittar skeppet och tar även med sig Sentinel Prime, Autobotsens tidigare ledare, som legat inaktiv sedan kraschen samt hans uppfinning "Pelarna", som gör att man kan transportera materia mellan olika världar. Sam Witwicky (Shia LeBouf) går på intervjuer och surar över att hans översnygga flickvän Carly Spencer (Rosie Huntington-Whiteley) drar blickarna till sig från sin chef Dylan Gould (Patrick Dempsey). Sedan drar filmen igång med dunder och brak.

Bra
Michael Bay är utan tvekan en auteur när det kommer till spektakulära actionscener och Transformers: Dark of the Moon är inget undantag. Det är oerhört imponerande från början till slut och några sekvenser är revolutionerande både som scener i sig men också som scener filmade i 3D. Avatar lade grunden för 3D-filmen och satte ribban högt. Sedan dess har Hollywood överöst oss med 3D-filmer men hitintills så är det bara Michael Bay som hållit en sådan här bra kvalitet efter James Cameron. De digitala effekterna är oerhört imponerande precis som i de två tidigare filmerna så vi får väl se om det blir en Oscar tredje gången gillt eller inte. Jag såg filmen i IMAX 3D och efter det är det svårt att gå tillbaka till vanlig 35 millimetersfilm för att se 3D igen. Kvaliteten är ofattbar och framförallt skärpan och ljuset i bilden är betydligt mycket bättre än det traditionella filmformatet.

Så rent tekniskt är filmen ett mästerverk men effekter och 3D räcker inte för att göra en bra film, inte på långa vägar. Men det beror ju på vad man förväntar sig av en Michael Bay-film. Jag hade själv en förhoppning om att tredje filmen skulle ha undvikit alla felsteg i andra filmen och kanske till och med förbättrat det som fungerade i första filmen. Min förhoppning baserades på det faktum att Bay själv varit öppen med att han inte var nöjd med tvåan. Tyvärr så infriades inte mina förhoppningar.

Idén med att rymdprogrammet på 1960-talet och månlandningen var en ursäkt för att besöka ett kraschat rymdskepp var riktigt bra men kunde ha utvecklats och varit mer konsekvent.

Dåligt
Tredje filmen upprepade tyvärr mycket av det som gjorde att tvåan var ett så monumentalt fiasko. Ljudmattan av explosioner, skrik och oljud som gjorde tinnitusen en björntjänst är tillbaka i stil. Allt är mycket spektakulärt men så otroligt rörigt. Som åskådare var det mycket svårt att se skillnad på Autobots och Decepticons under striderna och man förstod inte riktigt vad de slogs om överhuvudtaget.

Frances McDormand och John Malkovich finns med på ett hörn utan att fylla någon funktion alls. De behöver väl betala hyran som alla andra. Någon annan anledning till att de skulle vilja vara med i en Transformersfilm kan jag inte se.

Ett stort problem var tonen i filmen. I början kändes det som Michael Bay ville göra The Hangover 3. Till och med Ken Jeong hade en liten roll i början i scener som var totalt missbedömda. Detta var ett återkommande problem i filmen. Ena stunden dör människor och andra stunden så var det slapstick.

Produktplaceringarna var minst sagt oinspirerade. I en scen pratar Sam med sin flickvän och noterar att hon körde bil hem från jobbet. Eftersom hon inte äger en bil undrar han hur detta gick till. Jo, hon hade fått en ny Mercedes Modell blablabla i present av sin chef. Sam går då in på Mercedes hemsida på sin dator och kollar in modellen och vad den kostar. Oj, den var ju jättedyr. Japp, Mercedes är ett premiummärke. Detta hade ingenting med historien att göra utan var bara en ursäkt för att göra Mercedes PR-avdelning glada. Undrar hur mycket de hade betalat för att få en egen scen i filmen?

Den amerikanska militären. Jag vet att Michael Bay är tjenis med flottan och armén men nu får det vara nog med skrikande soldater. De borde ju inte ha en rimlig chans med tanke på Decepticons totalt överlägsna teknologi men ändå springer de runt med sina gevär och håller ställningarna.

Och slutligen, handlingen. Det är detta som är det tråkiga när det kommer till Hollywood ibland. Historien får stå tillbaka för spektakulär action och grymma specialeffekter men varför kan man inte kombinera de båda och bygga en spännande historia kring det hela med karaktärer som man verkligen bryr sig om? Pengarna finns där. Budgeten för Transformers: Dark of the Moon var 195 miljoner dollar.

Sammanfattning
En underhållande film med häftiga robotar - om man är 10 år gammal. För oss andra, ett öronbedövande jytter av explosioner och skrik med ofattbart många missbedömda scener och dålig humor. När jag tänker tillbaka på de tre Transformersfilmerna så kommer jag inte ihåg ett dugg av vad de handlade om. Det enda jag minns är att effekterna var bra. Om några år har jag nog glömt bort filmerna helt. Jag hoppas Michael Bay satsar på något nytt, återuppfinner sig själv och satsar på att göra en film med ett betydligt bättre manus än vad han brukar filma.


Betyget blir 1 av 5.

Titel: Transformers - Dark of the Moon
År: 2011
Regi: Michael Bay
I rollerna: Shia LeBouf, Josh Duhamel, John Turturro, Tyrese Gibson, Rosie Huntington-Whiteley, Patrick Dempsey, Frances McDormand, John Malkovich, Alan Tyduk, Ken Jeong

Läs vad andra tyckte om filmen:
Transformers: Dark of the Moon Recension - Onyanserat
Recension av Transformers: Dark of the Moon - Kulturbloggen
En film för fansen - Moviezine
Transformers 3 - Bio - Mr Film
Recension, Transformers: Dark of the Moon 3D, film - Walentines värld
Recension av Transformers 3: Dark of the Moon - Blockbustered
Filmrecension: Transformers - Dark of the Moon - Movie Blog 4 You
Transformers: Dark of the Moon - Voldo's filmblogg
Transformers 3 (3D) - Dagens Nyheter
Transformers 3 - Expressen
Transformers 3 - Göteborgs-Posten
Den känns i kroppen - Arbetarbladet
Transformers 3 - Cinema






onsdag 17 augusti 2011

Recension: The Beaver (2011)
























Manuset till The Beaver skrevs av Kyle Killen och började spridas bland Hollywoodstjärnorna för ett par år sedan. Ett tag var Steve Carrell knuten till projektet men hoppade sedan av. Sedan såg det ut som om Jim Carrey skulle ta vid och filmen regisseras av Jay Roach, som legat bakom flera av Jim Carreys största filmer. Utåt sett verkade det som om The Beaver skulle vara en hyperkomisk film med tanke på Carrey's och Carrels inblandning men sedan även Carrey hoppat av så stod manuset utan regissör och utan en manlig stjärna att axla rollen som Walter Black, en framgångsrik vd för ett leksaksföretag, som drabbats av en depression som av någon märklig anledning ser ut att kunna botas av en bäverdocka.

In på arenan kliver Jodie Foster som vill regissera filmen och hon har endast en skådespelare i åtanke för rollen som Walter Black. Ingen annan än Mel Gibson, som hon spelade mot i filmen Maverick från 1994. Gibson, som inte gjort någon större filmroll sedan 2002, skriver på och filmen går in i produktion i under 2009. Under redigeringsarbetet av filmen hamnar Mel Gibson i blåsväder efter att telefonsamtal mellan honom och hans dåvarande flickvän Oksana Grigorieva läckt ut på internet. Under telefonsamtalet hotar han att misshandla henne med ett baseballträ. Han hamnar sedan i rätten där han går med på en förlikning med Grigorieva och han måste därefter göra samhällstjänst och delta i ett behandlingsprogram.

Inte direkt ett drömläge för att lansera en film med Mel Gibson, vilket delvis kan förklara varför den floppade.

Handling
Walter Black är en framgångsrik vd för ett leksaksföretag som lever tillsammans med sin fru (Jodie Foster) och två söner (Anthony Yelchin och Riley Thomas Stewart). Han är dock djupt deprimerad och hans förhållande knakar rejält i fogarna och likaså hans relation till sina barn, framförallt den äldre tonårssonen. Under ett uppbrott med sin fru ger han sig iväg till närmaste affär och handlar sprit. Precis innan han ska lasta in spritflaskorna i bilen får han ett infall av ånger och tar lådan med flaskor till en sopcontainer på parkeringen. Han öppnar luckan och ser en leksaksdocka i form av en bäver titta upp mot honom. Han tar med sig dockan - och spriten, och beger sig till motellet. Han går ner sig rejält och försöker begå självmord men misslyckas. Dagen efter börjar hans hand, som håller bäverdockan, prata med honom med en engelsk Cockneydialekt. Walter Black börjar inse att han kommunicera via bäverdockan och hans tidigare deprimerade jag ser ut att temporärt försvinna då han har dockan på sig och låter den sköta pratandet.

Bra
Om jag bortser från Mel Gibsons privata förehavanden, som under åren varit väldigt trist att läsa om, så råder det inget tvivel om att han är en mycket bra skådespelare och filmskapare. The Beaver är inget undantag och hans rollprestation är det som håller upp det lilla som är bra med filmen. Det märks att han har haft några tunga år bakom sig. Rollen som en framgångsrik man som gått in i en djup depression är något som han kan relatera till på ett plan som andra skådespelare kanske inte hade förmått. I efterhand har jag mycket svårt att se samma slags film med Jim Carrey i huvudrollen. Gibson känns trovärdig rakt igenom men tyvärr är materialet alldeles för spretigt, vilket tar mig till det dåliga med filmen.

Jodie Foster står för en kompetent regi och gör också en stabil insats i filmen.

Dåligt
Walter Black är huvudpersonen men tyvärr så tillåts en sidohistoria om hans tonårsson ta på tok för stor del av filmen i anspråk. Sonen har brutit med pappan och ägnar kvällarna åt att sätta upp post-it-lappar i sitt rum med egenskaper som hans far har, egenskaper som han själv till varje pris inte får "drabbas" av. På skolan är han killen som tar betalt från andra elever för att skriva deras uppsatser eftersom han är så bra på att sätta sig in i någon annans huvud och låtsas vara den personen, i varje fall i skrift. Han blir kontaktad av den populäraste tjejen på skolan (Jennifer Lawrence) som vill ha hjälp att skriva hennes tal vid skolavslutningen.

Den här sidohistorien kändes väldigt konstlad och tog fokus från filmens huvudperson, vilket också är filmens största problem. När Walter Black kommer tillbaka med bäverdockan i högsta hugg så var det lite svårt att köpa att hans fru, yngre son och kollegorna på arbetet (där han återgår som vd för företaget) så snabbt accepterar den rätt sjuka situationen med en pratande docka utan att blinka. Filmen är dessutom rätt kort så det hoppas fram och tillbaka mellan olika historier och olika karaktärer utan något fokus på vad filmen egentligen ska handla om. Ett tag så kändes The Beaver som American Beauty Light med scener som kändes mer kopierade än inspirerade från Sam Mendes mästerverk.

Själva upplösningen av filmen drogs ihop på bara några minuter så det kändes som om luften gick ur manuset. En film som handlar om en människas svåra depression borde ha haft mage att diskutera detta och varför slutet blev som det blev. Fick en sorglig känsla av att manusförfattaren bara kommit på grundidén om en man som pratar via en bäverdocka men som sedan misslyckats med att komma på en trovärdig och fokuserad historia kring sin idé.

Sammanfattning
The Beaver bjuder på en stark skådespelarinsats av Mel Gibson men filmen plågas av en ointressant sidohistoria och ofokuserad handling. En film behöver inte besvara alla livets frågor men biobesökarna hade nog velat få fler svar kring Walter Blacks depression. Nu kastades vi bara in i en historia med huvudet först utan att ha något att landa på.

Betyg: 2 av 5

Titel: The Beaver
År: 2011
Regi: Jodie Foster
I rollerna: Mel Gibson, Jodie Foster, Anton Yelchin, Riley Thomas Stewart, Cherry Jones, Jennifer Lawrence

Läs fler recensioner:



Recension: Captain America - The First Avenger (2011)

Captain America är den sista superhjältefilmen inför 2012 års The Avengers, regisserad av Joss Whedon. Marvel har långsamt byggt upp förväntningarna för den största superhjältefilmen genom tiderna med filmerna Iron Man 1&2, The Incredible Hulk och Thor. Nick Fury, som leder organisationen S.H.I.E.L.D rekryterar superhjältarna för att skydda jorden mot en utomstående fiende, vars identitet ännu är okänd. Ryktet runt lägerelden är dock att Thors bror Loke är inblandad på något sätt. 

Huvudrollen som den amerikanske soldaten Steve Rogers gick till Chris Evans, som faktiskt har ett förflutet i superhjältegenren från filmerna The Fantastic Four (2005) och The Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer (2007) där han spelade Human Torch eller Facklan som han heter på svenska. Spekulationerna var många inför rollbesättningen av Captain America och inga mindre än Will Smith, Chris Pine, Sam Worthington, Alexander Skarsgård, Channing Tatum och Ryan Phillipe har figurerat bland ryktena.


Handling
Filmen inleds 1942, mitt under Andra världskriget, och en ung man vid namn Steve Rogers, försöker gång på gång att mönstra in i den amerikanska militären. Rogers är en kort kille och väldigt tunn och har dessutom astma och flera andra hälsoproblem, vilket gör att läkarna inte godkänner honom. En forskare som håller på med ett speciellt projekt inom det militära, Dr Erskine (spelad av Stanley Tucci), upptäcker Rogers vid en rekryteringsmässa och ger Rogers möjligheten att delta. Rogers lyckas, trots sina fysik, att övertyga militären om hans duglighet och går med på att utsätta sig för ett experiment där han injiceras med ett ämne som gör att hans kropp förbättrar allt som är dåligt till bra. Dr Erskine jobbade tidigare i Tyskland där han testade "vaccinet" på nazisten Johann Schmidt (spelad av Hugo Weaving) men med motsatt effekt. Schmidts dåliga egenskaper blev sämre och han har nu skapat sig en egen armé via den hemliga forskningsorganisationen HYDRA där han använder övernaturliga krafter att skapa vapen som är vida överlägsna de som används i kriget. En av Schmidts hemliga agenter lönnmördar Dr Erskine, vilket föranleder en historia där Steve Rogers, i sin nya roll som Captain America, går i spetsen för att hämnas och slå ut HYDRA.


Bra
Jag gissar att titeln på filmen skulle bli ett huvudbry för filmbolaget med tanke på USA:s ställning i världen, populärt på vissa håll och mindre populärt på andra håll. Att sälja in en Captain America-film, där huvudpersonen nästan bokstavligt talat har den amerikanska flaggan på en sköld, måste ha varit svårt. Därför är jag så lättad över resultatet som Joe Johnston ytterst är ansvarig för. Han har lyckats föra samman superhjältegenren med en riktigt nostalgisk 40-talskänsla. Det är inte en massa flaggviftande och patriotism där presidenten gör salut med en allvarlig min. Detaljerna från tidsperioden är med, från kläder till bilar men framförallt känslan av ett land där människor gick med i ett krig av en mer "ädel" anledning. Nu när övriga filmer i Avengers-serien utspelats i nutid så kändes det uppfriskande att föras tillbaka 70 år i tiden.

Rollbesättningen är klockren. Chris Evans passar perfekt som Captain America och även övriga roller var genomgående stabila. Jag tror samspelet mellan honom och framförallt Chris Hemsworth i Avengers kommer funka riktigt bra. Ett extra plus till Tommy Lee Jones som nästan upprepade sin Oscarbelönade roll som polis i Jagad - men som general på 1940-talet. Hugo Weaving är också bra i rollen som elak nazist men han bör göra lite mer för att komma bort från Mr Smith-karaktären i The Matrix, som ser ut att genomsyra det mesta av det han gör nuförtiden. Så fort jag ser Weaving hör jag "Mr Andersooooooon".

Tony Starks pappa Howard Stark (spelad av Dominic Cooper) är med i filmen och det var ett stort lyft eftersom det stärkte sambandet mellan de olika filmerna inför Avengers. Att hans avkomma skall komma att bli Iron Man känns nu helt och hållet självklart.

Specialeffekterna var helt okej överlag men det märktes att budgeten inte var jämnt fördelad. Steve Rogers är som sagt liten och klen i början av filmen men med hjälp av ett Benjamin Buttonskt filmtrick har man lagt på Chris Evans digitalt avsmalnande ansikte på skådespelaren Leander Deenys kropp. Effekten är riktigt bra och man köper direkt att det verkligen är Chris Evans i den tunna kroppen. Hade man misslyckats med denna del av filmen så hade det varit en brant väg uppför för att återfå tittarnas förtroende. Nu lyckades man men tyvärr så är vissa andra effekter i filmen lite mer svajiga, dock inte så att det drog ner upplevelsen av filmen.

Att Captain America har en löjlig dräkt håller vi alla med om och lyckligtvis var manusförfattarna av samma uppfattning. I filmen säger till och med Steve Rogers att hans dräkt är löjlig. (Han bär den som en skådespelare för propagandafilmer för den amerikanska militären som vill att folk köper krigsobligationer. Det är här han får namnet Captain America.)

Musiken av Alan Silvestri var något av det bästa han har gjort på senare år. Påminde om temat till Indiana Jones och det var nästan så att jag gjorde en salut under de snygga sekvensen med eftertexter.


Dåligt
De första 45 minuterna på Captain America är riktigt bra, tempot är satt och vi hinner engagera oss i Steve Rogers och upptakten till hans deltagande i kriget. Tyvärr känns andra halvan av filmen väldigt stressad och stundtals ogenomtänkt. Karaktärer ska från A till B och det går lite för lätt i mellan varven. Det första Captain America gör är att infiltrera ett tyskt militärläger mer eller mindre genom att springa runt hukandes med en stor sköld på ryggen - och ingen ser honom. Detta blir ett problem eftersom det inte känns som om någonting kan hota honom, även om HYDRAS soldater har vapen som kan förinta en människa på en sekund. Dessutom framgår det egentligen inte vilka superkrafter Captain America har annat än hans storlek, snabbhet och styrka. Hans sköld, uppfunnen av Howard Stark, är ett bra vapen men annat än det så har han inga övernaturliga krafter som exempelvis Hulken eller Thor.

Johann Schmidt som utgör Captain Americas nemesis är rätt otäck i början men i mitten på filmen, jag ska inte avslöja vad, så händer det något som gör att han därefter blir ofrivilligt komisk trots sin ondska. Sedan åker hans HYDRA-soldater på rätt mycket stryk av amerikaner med vapen som inte ens kommer i närheten av deras egna energikanoner, vilket kändes lite märkligt. Allting blev helt enkelt lite för lätt.

I filmen uppstår också en romans mellan Steve Rogers och Peggy Carter, en romans som aldrig riktigt hettar till.


Sammanfattning
Trots ett svajigt tempo och lite oinspirerade actionscener så är Captain America en underhållande superhjältefilm med nostalgiska tidstypiska detaljer och glimten i ögat. Fantastisk musik av Alan Silvestri och starka biroller. 3D-versionen var helt okej men gjorde varken till eller från för filmupplevelsen. Om jag ska rangordna Avengersfilmerna så hamnar den nog precis efter Iron Man som har förstaplatsen. Just det! Sitt kvar efter eftertexterna. Det kommer nämligen en extra scen och en teasertrailer för The Avengers.


Betyget blir 4 av 5


Titel: Captain America
År: 2011
Regi: Joe Johnston
I rollerna: Chris Evans, Tommy Lee Jones, Hugo Weaving, Toby Jones, Dominic Cooper, Hayley Atwell


Läs fler recensioner: